This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Services
Translation, Editing/proofreading
Expertise
Specializes in:
Agriculture
Poetry & Literature
Food & Drink
Government / Politics
Tourism & Travel
Linguistics
Psychology
Sports / Fitness / Recreation
Volunteer / Pro-bono work
Open to considering volunteer work for registered non-profit organizations
Portfolio
Sample translations submitted: 1
English to Swedish: Palace in Rajasthan
Source text - English This original house soon became too small for the family and especially the State guests who started to visit, so a new guest annexe was built in the early 1940’s. This building situated some 50 metres from the main house remains unaltered and has architecturally a much more distinct Deco feel, with a long, curved terrace, terrazzo floored and flanked by columns surmounted by spheres of pure white marble a metre in diameter (planted with lilies). Gargoyles in the form of stylised cows heads the only superfluous decoration on what is otherwise a very restrained stone façade. Everywhere from balustrading to Lloyd Loom chairs, to table linen, Eau de nil – the ‘beige’ of the 1930’s - is the prevalent colour and that together with the highly polished fruitwood art deco furniture lends this guest house a nostalgic ‘suburban-deco’ feel. This illusion is broken, however, by the numerous hunting trophies and sporting memorabilia which litter every wall and surface; Lions head coffee tables and elephant foot cocktail bars, there’s no getting away from the fact that if this was suburbia it was in India in another time.
By the mid 1940’s the main house was under renovation this time under the eye of Sefan Norblin, a Polish artist who took refuge from the Nazi regime in Jodhpur. It is his work, especially in the interiors, which gives Sardar Samand its folly-like quality – an art deco fantasy deep in rural India. Norblin designed a new 1st floor master suite – complete with deep, liner-like balconies and Odeonesque balustrades - as well as the main reception rooms with their Indian-made art deco furnishings and the faintly ludicrous (in 21st century terms) cocktail bar with real leopard skin wall coverings. He painted the murals and had the Noble Steelworks of Bombay make ‘Breuer’-like tubular chrome furniture which, not being engineered as the original, have - with typical Indian ingenuity - stabilisers to prevent the chairs rocking forward.
Sardar Samand has not really changed since this time. Virtually all that was original has been retained – the current Maharaja Gaj Singh has such a respect for the original that any necessary works are only sanctioned on the understanding that nothing of the fabric of the building will be damaged. Like a true English country house it stands majestically alone, surrounded by its own park with, one mile from the house, pleasure grounds where one finds somewhat overgrown tennis courts, squash courts, a swimming pool and a private temple – and as far as the eye can see mile upon miles of its own wilderness.
Today, the eleven square miles of lake, in which the palace is I am told usually reflected so magically, are, for the first time since 1932, dry - a victim of Rajasthan's ever worsening drought. With no monsoon rains last year the thousands of resident and migratory fowl – including the iconic pink flamingos – have moved on and the dried lake bed is now criss-crossed only with the tracks of humans making of the opportunity of a shortcut to isolated pockets of greenery that once stood on islets within the lake, as well as those of animals such as the magnificent blue cow (in fact a deer) which can be seen making solitary crossings of the vast plain that is now Sardar Samand. Gone too are the leopards which used to roam the rocky shores of the lake. But still roosting around the grounds are peacocks – the royal bird of India – a parade of which come down from the trees to drink in the garden trough as dawn rises. Only their calls and those of a small flock of green parakeets break the near deafening silence.
The dry lake, the silence and the house itself with its faintly dusty (dark) art deco interior leaves one with a deeply melancholic feeling, a sense of time having passed, but for me that is the beauty of Sardar Samand – a house which is both out of place and out of time. I, along no doubt with all the residents of Rajasthan, pray that this year the monsoon rains come so that once again we can witness the full splendour of Sardar Samand when its waters and flamingos return.
Translation - Swedish Det ursprungliga huset blev snart för litet för familjen och särskilt för de gäster, inbjudna för statens räkning som börjat strömma till, så ett nytt gästhus byggdes i början på 40-talet. Denna byggnad, ungefär femtio meter från huvudbyggnaden, har lämnats oförändrad och har därmed arkitektoniskt sett kvar en mycket tydligare art déco-känsla med sin långa svängda terrass och betongmosaik på golvet. Detta omgärdas av pelare krönta av vita massiva marmorklot, en meter i diameter, i vilka liljor planterats. Vattenkastare i form av stiliserade kor är annars den enda extravaganta utsmyckningen på en i övrigt mycket återhållen stenfasad. Den dominerande färgen, på allt från balustraderna till Lloyds korgstolar och bordsdukarna, är eau de nil, 30-talets beige. Tillsammans med blankputsade art déco-möbler i fruktträ ger det gästhuset en nostalgisk känsla av burgen förort. Illusionen omintetgörs dock av en mängd jakttroféer och sportminnen som väggar och andra tomma ytor är täckta med. Soffbord av lejonhuvuden och bardiskar med elefantfötter – det går inte att undkomma det faktum att om detta skulle föreställa förorten så var det i ett annat Indien i en annan tid.
I mitten på 40-talet renoverades huvudbyggnaden under uppsikt av den polske konstnären Sefan Norblin som tagit sin tillflykt till Jodhpur under nazistregimen. Hans verk, inte minst i inredningen, ger Sardar Samand dess lätt galna prägel av art déco-illusion mitt ute på den indiska landsbygden. Norblin formgav en ny huvudsvit på andra våningen, fulländad med atlantfartygsliknande balkonger och Odéonlika balustrader och dessutom en representations-våning med indisk art déco-inredning samt en med dagens språkbruk nästintill komisk cocktailbar med äkta leopardskinn på väggarna. Han gjorde muralmålningarna och lät Nobel Steelworks i Bombay göra Breuerlika kromade stålrörsmöbler. Eftersom de inte tillverkades lika omsorgsfullt som originalet har de enligt den karakteristiska indiska rådigheten fått stödben för att förhindra att stolen vippar framåt.
Sardar Samand har egentligen inte förändrats sedan den tiden. Så gott som alla originalkonstruktioner har bevarats. Den nuvarande maharadjan Gaj Singh har mycket stor respekt för originalet och oundvikliga åtgärder godkänns bara under förutsättning att inget i byggnaden skadas. Palatset ligger där i ensamt majestät likt ett engelskt gods, omgivet av den egna parken och, ett par kilometer bort, ett rekreationsområde med nästan övervuxna tennisbanor och squashplaner, en simbassäng och ett avsides tempel. Och så långt ögat når – mil efter mil efter mil av vildmark.
Idag är sjöns nästan trettio kvadratkilometer som vanligtvis lär reflektera palatsets fasad så magiskt på vattenytan, helt uttorkad för första gången sedan 1932, ett resultat av den allt värre torkan i Rajasthan. Eftersom monsunregnen uteblev förra året lämnade tusentals bofasta och flyttande hönsfåglar, inklusive den symboltyngda rosa flamingon, Sardar Samandsjön. Den torra sjöbottnen har nu bara ett korsmönster av spår av människor som utnyttjat möjligheten att ta en genväg till avlägsna grönskande dungar vilka tidigare stod på små holmar i sjön. Även djur, till exempel den ståtliga blå kon, i själva verket ett hjortdjur, kan ses ensam korsa den torra enorma yta sjön numera utgör. Leoparderna som brukade ströva runt de steniga stränderna är borta. Påfåglarna, Indiens nationalfågel, sitter dock fortfarande uppflugna i träden och sover men i gryningen kommer de ner och paraderar till fågelbadet i trädgården för att dricka. Deras lockrop och ljuden från en liten flock gröna parakiter är det enda som stör den nästan öronbedövande tystnaden.
Den uttorkade sjön, tystnaden och själva huset med sin aning dammiga, mörka art déco-interiör efterlämnar ett stort vemod och en förnimmelse av tiden som passerat. För mig är just detta tjusningen med Sardar Samand, ett hus både malplacerat och ur takt med tiden. Jag liksom säkerligen alla bofasta i Rajasthan ber dock att monsunen kommer i år så att vi åter kan få uppleva Sardar Samand i full glans då vattnet och flamingon återvänt.
More
Less
Translation education
Master's degree - Växjö University
Experience
Years of experience: 18. Registered at ProZ.com: Dec 2007.
Portfolio