This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Finnish to Swedish: Tutkimattomat ovat Senaattivuoren tiet General field: Marketing Detailed field: Tourism & Travel
Source text - Finnish Sam Cygnel, matkailulehti Kemiönsaari 365 (2017)
Tutkimattomat ovat Senaattivuoren tiet
– koevaelsimme saaren pisimmän luontopolun
Kemiönsaaren pisin luontopolku johtaa Taalintehtaan urheilukentältä Senatsberget -nimiselle vuorelle. Polku käy kumpuilevien kosteikkojen ja vaihtelevien metsätyyppien läpi, ja sivuaa Ison ja Pienen Masuunijärven rantoja. Reitin kohokohta on Senatsbergetin huippu, jolta selkeällä säällä näkee kauas Saaristomeren yli. Kaakossa siintävät Hangon satamanosturit ja lännessä Högsåran tuulimyllyt.
Koevaelsimme polun Saaristohetki-osuuskunnan luonto-oppaan Ville Laitisen kanssa. Reitin monipuolinen luonto lumosi – tosin samoissa määrin kuin vuoren kaksi omituisuutta kummastutti.
On epäselvää, mistä Senatsberget – suoraan käännettynä Senaattivuori – on saanut nimensä. Villen mukaan vuoren juuressa on asuttu kivikaudella, joten kyseessä voi olla muinainen käräjäpaikka. – Kenties vähemmän mahtipontinen ”Käräjävuori” ei riittävän hyvin kuvannut alueen mahtavia rotkoja ja huimia näköaloja? Senaattivuori kuulostaa jylhemmältä, hän pohtii.
Ville, minä ja valokuvaaja Jaska Poikonen seisomme urheilukentän alemmalla pysäköintialueella aurinkoisena iltapäivänä lokakuussa. Tarkoituksena on vaeltaa Ison Masuunijärven rantaa pitkin vuorelle, ja takaisin tullessa kulkea Pienen Masuunijärven kautta.
Minussa – asuin Taalintehtaalla lapsena – Senaattivuori herättää vaikeapääsyisyyden, mahtavuuden ja arvoituksellisuuden kaltaisia mielikuvia. Kanjonimainen halkeama jakaa vuorenrinteen kahtia kivikautisen asuinpaikan lähistöllä – seutu on määrittelemättömän outoa, salaperäistä: tällainen ympäristö kutkuttaa mielikuvitusta.
Parkkipaikalla seistessäni minulla ei ole aavistustakaan omituisuuksista, joita vuorelle on ilmaantunut viime käyntini jälkeen.
Lähdemme kulkemaan pururataa Ison masuunijärven eteläistä rantaa kohti. Ohitamme pari rannalle vedettyä vuokrakanoottia. Järvellä kelluu hetteikköä. Ville kertoo, että kanootti on juuri riittävän kapea, jotta sillä pääsee seikkailemaan hetteikköjen muodostamissa kanavissa. Talvisin niissä luistellaan.
Vaellamme laakean muotoisen Dansbergetin, Tanssikallion, yli. Täällä on kuulemma järjestetty tansseja joskus kauan sitten. Seuraamme järven rantaa tovin, kunnes suuntaamme syvemmälle metsään. Hetkeä myöhemmin juttelemme jo erävaelluksista Lapissa: eri tunnetiloista, joita jokainen läpikäy pitkän taipaleen aikana: onnellisuuden tunteesta, tyhjyydestä, rauhasta.
Ville esittelee yksityiskohtia polun varrelta: huipakan näköisestä kasvista saa tulenarkaa jauhetta, rohkea töyhtöhyyppä tarkkailee meitä kuusen oksien välistä.
Todellinen ylämäki alkaa ylitettyämme Hertsbölentien. Polku kiemurtelee serpentiinitien tavoin vuorenrinnettä pitkin. Keskityn astumaan oikein, hikeä pukkaa melkein heti. Jaska huutelee, että liikaa vaatteita tuli puettua ylle.
Kasvillisuus vaihtuu paljaaseen kallioon ja hongat vaivaismännyiksi. Senaattivuoren huipulla on kirkkaan valoisaa ja tyyntä. Villihanhien ääniä kuuluu jostain kaukaa. Saaristomeri avautuu edessämme kuin jättikokoinen 3D-merikortti.
Ajattelen kuulemaani huhua, jonka mukaan vuorelle kiivetään yöksi, tähtien ja revontulien näkemisen toivossa.
Kanjonin pitkät varjot ja kostea hengitys ovat entisellään. Kita vie ajatukset entisaikojen senaattiin ja kivikauteen – mihin kanjonia käytettiin tuolloin? Tuskin mihinkään mieltä ylentävään.
Syömme kenttälounaan laavulla. Ville keittelee tummaa juomaa alumiinikasarissa, tulen päällä. – Ai tämä? Se on pakuriteetä, ajattelin tarjota mukilliset teille. Tiesittekö, että luolamies Ötzillä oli pakuria pienessä pussissa, kun hänet löydettiin?
Villen keittämä sienitee maistuu teeltä: hieman kitkerältä, pyöreällä jälkimaulla. Superterveellinen pakuri kerätään koivun rungoista, jonka jälkeen se kuivataan ja hienonnetaan. Kuulen kameran räpsyttävän.
– Uskomatonta! Näyttää siltä, kuin olisitte jossain kaukana erämaassa, ettekä suunnilleen Helsingin ja Turun välissä, Jaska ihmettelee ja ottaa toisen sarjan laajakuvia.
Ensimmäinen omituisuus…
Törmäämme ensimmäiseen Senaattivuoren ilmiöön ruuan jälkeen. Ville osoittaa kahtia jakautunutta mäntyä. – Tuon kaarnaan on tehty kaiverruksia, vilkaistaanko?
Puu kasvaa niin voimakkaasti kahteen suuntaan, että se muistuttaa talikkoa. Läheltä tarkasteltuna kumpikin runko on kaiverrusten peittämä. Erotan jonkinlaisen vaakunan ja siihen tehdyt kirjaimet. Toisaalla suuri määrä huolellisesti kaiverrettuja kirjaimia seuraa toisiaan, ilman että saamme mistään mitään tolkkua. Riimuntyyliset rivit eivät ole kaveriporukan hetken mielijohteesta tekemien näköisiä. Jostain muusta on oltava kyse, muttemme osaa päätellä mistä.
… ja toinen
Toinen ilmiö on Väderstenen – Sääkivi. Joku on ripustanut liki jalkapallon kokoisen kiven puunoksaan. Kivi roikkuu kettingissä, aivan jyrkänteen reunalla. Vieressä seisoo kyltti, jolla tulkitaan kiven liikkeitä. Yhdessä rivissä lukee: ”Heiluriliike – tuulta”. Miksei ”Keinuu – tuulta”? Olen varma, että tekstin on laatinut insinööri tai teknikko. Villen mukaan kukaan ei tiedä, kuka Sääkiven on tehnyt tai miksi. – Jospa se on tehty huumorimielessä, tai ehkä jonkinlaisena epäsuorana protestina pystytyksen aikaisia metsähakkuita vastaan? Mahdotonta sanoa yhtikäs mitään sen tekijästä tai taustoista. Mielestäni juuri arvoituksellisuus tekee siitä niin hienon.
Otamme toisen reitin paluumatkallamme. Polkumme varrella on tukevasti tehtyjä viittoja, joilla ohjataan kävijöitä Sääkivelle. Yhdessä lukee: ”Sääkivi – koivua parempi”. Fraasilla viitataan sääennustaja Erik Sjöblomin puuhun, josta hän on ennustanut tulevia ilmoja jo vuosikymmenien ajan.
Ylitämme Hertsbölentien Spökbackenin – Kummitusmäen kohdalla. Ville ei ole täysin varma Kummitusmäen tarkasta sijainnista, mutta veikkaa läheistä, kivimuodostelman reunustamaa metsärinnettä. Isot kuuset pitävät valon loitolla. Hieman edempänä seisoo toinen kaiverrettu mänty. Ihmettelemme mitä ”EORU” voisi tarkoittaa ja tutkimme kristinuskon ristiä, jonka päihin on kaiverrettu kirjaimet. Alhaalla oleva ”E” voisi tarkoittaa etelää, mutta sen jälkeen ilmansuuntalogiikka pettää. On selvää, että Senaattivuoren ja Kummitusmäen kaiverrukset ovat saman tai samojen henkilöiden käsialaa. Onko yhteensattumaa, että kumpikin puu on mänty? Vastausten puuttuminen ärsyttää.
Omituisuudet hämmentävät sen verran, että ajatukset pyörivät kehää niiden ympärillä loppumatkan, jopa silloinkin, kun pysähdymme hetkeksi Pienen Masuunijärven rantaan.
Sellainen se Senaattivuoren henki on – se kannustaa meitä kummallisiin tekoihin.
Translation - Swedish Sam Cygnel, turistmagasinet Kimitoön 365 (2017)
Möte med Senatsbergets ande
– provvandring av öns längsta naturstig
Kimitoöns längsta, uppmärkta naturstig för vandraren från Dalsbruks sportplan till Senatsberget. Sträckan har omväxlande terräng med kuperade träskmarker, olika typer av skog, samt strandavsnitt vid insjöarna Stora och Lilla Masugnsträsket. Pricken över i är naturligtvis Senatsbergets topp, som bjuder på en makalös utsikt rakt söderut över Skärgårdshavet. En klar dag går det att se hamnkranarna i Hangö i öster, i väster syns de tre vindmöllorna på Högsåra. Ett vindskydd med en stenlagd eldstad byggdes uppe på berget 2017. År 2018 kommer ett utsiktstorn att resas. Det är ingen överdrift att säga att utsikten från tornet kommer att bli enastående.
Vi provvandrade stigen med naturguiden Ville Laitinen från andelslaget Saaristohetki. Under färdens gång upplevde vi den mångsidiga naturen, men också två av de sällsamma krumsprång som Senatsberget inspirerat sina besökare till.
Ingen vet var Senatsberget fått sitt namn ifrån. Ville Laitinen tror att en stenåldersboplats som hittats vid bergets fot kunde betyda att det handlar om en gammal tingsplats. – Det oansenligare ”Tingsberget” kanske inte gjorde de mäktiga stupen och den pompösa utsikten rättvisa? Senatsberget låter mer rätt, mer majestätiskt, funderar han.
Ville, jag och fotografen Jaska Poikonen står vid sportplanens nedre parkering i Dalsbruk en solig eftermiddag i oktober. Vi ska vandra från sportplanen till Senatsberget längs Stora Masugnsträsket, och ta vägen tillbaka via Lilla Masugnträsket.
För mig – jag bodde i Dalsbruk som barn – betyder Senatsberget något svåråtkomligt, mäktigt och smått gåtfullt. En kanjonaktig spricka klyver ett stycke av klippväggen nära stenåldersboplatsen sällsamt, förborgat: vi talar om sådana miljöer som lämnar rum för fantasin.
Just då, på parkeringen, har jag ingen aning om att det sällsamma fått nya proportioner sedan mitt senaste besök.
Vi vandrar iväg på spånbanan upp till Stora Masugnsträskets södra strand. Två uthyrningskanoter ligger uppdragna bredvid banan. Stråk av gungfly täcker sjöns stränder. Det går att paddla fram genom de smala passagerna mellan gungflyets öar, berättar Ville. På vintern åker långfärdsskridskoåkare i kanalerna.
Vi rör oss genom kuperade kärrmarker till Dansberget – en slät häll, där det lär ska ha ordnats danser förr i tiden. Sedan följer vi Masugnsträskets östra sida ett tag, innan vi viker av inåt mot skogen. Diskussionen glider in på lapplandsvandringar; sinnesstämningarna man genomgår i ödemarken: uppåtstämningen, tomhetskänslorna och lugnet.
Ville visar oss detaljer i naturen: eldfängt niktpulver man kan skaka fram ur en långsmal växt av något slag, en tofsvipa som vägrar vara rädd för oss.
Den verkliga uppförsbacken tar vid efter att vi korsat Hertsbölevägen. Stigen slingrar sig som en serpentinväg uppför sluttningen, och jag koncentrerar mig helt på att stiga rätt, snart svettig av ansträngningen. Jaska konstaterar ungefär samtidigt att han inte borde ha laddat upp med så mycket kläder.
Berget framträder allt tydligare under kängorna när skogen ger rum för martallarna. Ljuset klarnar, och sedan är vi uppe på Senatsberget. Det är vindstilla, jag hör min egen puls. Någonstans långt bortifrån hörs ljudet av en stor flock gäss. Framför oss öppnar sig Skärgårdshavet som ett sjökort i 3D. Jag har läst att det finns folk som tar sig upp på berget till natten för att se på stjärnor och norrsken – jag förstår dem, det är garanterat en stark upplevelse.
Kanjonen är sig lik med sina långa skuggor och sin fuktiga andedräkt. Dess avgrundsgap leder tanken till vad den forntida senaten eller stenåldersmänniskorna kan ha använt den till. Varför tror jag att deras uppsåt knappast var goda?
Vi äter lunch i vindskyddet. Ville trixar med någon mörk dryck som han värmer i en aluminiumkastrull över elden. – Jaså det här? Det är te på sprängticka, svarar han i vardaglig ton, och tillägger att till exempel den österrikiska grottmannen Ötzi hade en påse sprängticka med sig när de fann honom.
Villes dekokt smakar som te: litet bittert, men är ändå runt i smaken. Den superhälsosamma tickan tas tillvara från björkar, torkas och mals till pulver. Jag hör slutaren gå.
– Otroligt! När jag tar bilder på er ser det ut som om ni var någonstans långt ute i ödemarken. Ingen kunde tro att vi är i kusttrakterna mellan Helsingfors och Åbo, förundrar sig Jaska medan han tar en serie vidvinkelbilder till.
Den första sällsamheten…
Den första av Senatsbergets sällsamheter ger sig till känna efter maten. Ville pekar på en tudelad, grov tall strax till höger. – Ser ni att nån karvat i barken? Trädet är så tudelat att det liknar en högaffel. På alldeles nära håll syns mängder av inristningar på de båda stammarna. En vapensköld med bokstäver går att utskilja, liksom mängder av andra bokstäver i prydliga, runliknande rader. När vi försöker tyda texten lyckas vi inte få till ett endaste ett ord eller namn. Det ser inte ut som om ett kompisgäng ristat in sina bomärken i barken, det måste handla om något annat, konstaterar vi, men kommer inte vidare i resonemanget.
… och den andra
Den andra sällsamheten är Väderstenen. Den fotbollsstora stenen hänger i en gren vid ett av stupen. Bredvid finns en skylt som tyder stenens olika tillstånd. ”Pendlar – blåst” står det på en av raderna. Varför står det inte ”gungar”? Jag bildar mig genast uppfattningen att det är en tekniker eller ingenjör som skrivit texten. Enligt Ville är det ingen som vet vem det är som gjort Väderstenen eller varför. – Det kanske bara är omständlig humor, eller kanske ett ställningstagande mot en skogsavverkning som ägde rum här i närheten – omöjligt att säga vilkendera, om det ens är någon av dem. Jag tycker att charmen med stenen är att man inte får veta något om upphovsmannen eller hens syften, funderar han.
Vi tar en ny rutt tillbaka efter att vi brutit upp. Vår stig är utmärkt med skyltar till Väderstenen. På en står det: ”Väderstenen – bättre än björken”. Den humoristiska kommentaren utmanar den lokale väderspåmannen Erik Sjöblom, som i årtionden spått vädret från sin björk.
Vi korsar Hertsbölevägen där Spökbacken ska ligga. Ville är inte helt säker på Spökbackens exakta läge, men han tror att det är en ganska brant skogsslänt med en underlig stenformation som gett upphov till namnet. Storvuxna granar håller ljuset på avstånd. Längre fram vid stigen står en tall till med fler inkarvade tecken. Vi undrar vad katten ”EORU” kan stå för, och hittar ett kristet kors med bokstäver utplacerade i alla fyra ändar. ”E” längst ner kunde betyda ”etelä” (övers: söder), men de övriga bokstäverna följer inte väderstreckslogiken. Det är uppenbart att samma person eller personer som karvat in tecknen i träden på Senatsberget och Spökbacken. Att bägge träden är tallar kanske inte är någon slump? Irriterande att inte förstå vad bokstäverna står för.
Sällsamheterna förbryllar mig så pass mycket att jag tänker på dem resten av vägen, till och med när vi tar en paus vid den vackra, uppdämda sjön Lilla Masugnsträsket.
Sådan är den, Senatsbergets ande; den får vissa av oss att göra märkliga saker.
More
Less
Experience
Years of experience: 19. Registered at ProZ.com: Jul 2019.
Expertise