This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
Freelance translator and/or interpreter, Verified site user
Data security
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Services
Translation, Editing/proofreading, Subtitling
Expertise
Specializes in:
Cinema, Film, TV, Drama
Environment & Ecology
Other
Telecom(munications)
Idioms / Maxims / Sayings
Sports / Fitness / Recreation
Botany
Agriculture
Also works in:
Architecture
Computers (general)
Poetry & Literature
Food & Drink
History
Internet, e-Commerce
Social Science, Sociology, Ethics, etc.
Ships, Sailing, Maritime
Tourism & Travel
Media / Multimedia
Games / Video Games / Gaming / Casino
Forestry / Wood / Timber
Folklore
Construction / Civil Engineering
More
Less
Rates
Payment methods accepted
Visa, PayPal
Portfolio
Sample translations submitted: 1
Swedish to English: Bakom sammetsridån / Behind the Velvet Curtain Detailed field: Journalism
Source text - Swedish Bakom sammetsridån
Från student till strippa. En personlig kris drev Jessica till Köpenhamns sexkvarter. Det skulle vara tillfälligt, det blev fyra år av utspillda champagneglas och uppskjutna drömmar. Vad var det egentligen som hände?
Majoriteten av Köpenhamns turister väljer samma väg när tåget rullat in på Hovedbanegården. Upp för rulltrappan, en sväng åt höger och ut, med Ströget runt hörnet och Tivoli framför näsan. Och så finns det de som väljer bakvägen, den underjordiska passagen mot Vesterbro.
Precis som Hamburg har sitt Reeperbahn och London sitt Soho, har även Köpenhamn sina sexkvarter. Här bor de utslagna och beroende, men också unga par med barn sätter prägel på ett område som med sina vackra hus är i ständigt pågående gentrifiering. Allt eftersom Vesterbro fått en rikare inflyttad befolkning har området städats upp och problemen centraliserats till det som blivit stadens mest beryktade gata: Istedgade.
Här duggar strippklubbarna tätt mellan sexbutiker. I hörnen vandrar kvinnor fram och tillbaka, på motsatt sida av gatan står stora killar och bevakar läget.
Jessica har jobbat i kvarteret i fyra år. På CV:t skulle hon kunna kalla sig dansös, om hon nu skulle få för sig att plita ner vad hon sysslat med sedan 2009. Det är ju lika länge sedan hon plockade ut sina senaste poäng i Lund. Då var hon civilingenjörsstudent, en riktig pluggis med höga betyg från gymnasiet. Hur hamnade hon här?
Vi sitter på Tempo bar i Malmö och har precis beställt in vin. Jessica är prydligt klädd, sticker inte ut från de övriga besökarna. Även om hon försökt ligga lågt med sin sysselsättning är hon avslappnad när hon börjar berätta om sin första tid i Lund.
– Jag började utbildningen direkt efter gymnasiet. Men jag passade inte in bland mina kursare, blev jätteutanför. Och när jag flyttade in i min korridor var de som bodde där ett så tajt gäng. Alltså, jag hade oturen att varken passa in på korridoren eller utbildningen, så jag blev väldigt ensam.
Hon upplevde Lunds studentliv som snobbigt och exkluderande. Grejen med nollningen greppade hon inte över huvud taget. Att hon var utanför i ett sammanhang där hon förväntades att passa in gjorde bara allt svårare.
Hösten kämpades igenom, vårterminen påbörjades. Men efter en tuff start på terminen gjorde sig ensamheten påmind vid ett besök i hemstaden. Det brast. Tårarna ville inte sluta rinna. Hon var deprimerad till den grad att hon fick läggas in och studier var inte att tänka på. Trots det försökte Jessica ta några kurser i taget. Hon tänkte att de antidepressiva skulle hålla henne på fötter.
– Men det blev bara värre. Medicinen gjorde mig helt trött och hjälpe inte alls. Jag blev fet, 20 kilo tjockare. Man måste ju prestera, men jag klarade bara en fjärdedel av kursen som jag behövde klara för att få CSN nästa termin.
Under sommaren började hon må bättre och såg fram emot nya tag. När det kom ett avslag från CSN tog det henne hårt. Hon stod utan studiemedel och inkomst. Jessica, vars relation till föräldrarna var svajig, fick inget ekonomiskt stöd hemifrån.
– Hösten 2009 var ju panik. Under september började jag till och med låna pengar från folk I korridoren, det var hemskt. Jag var i sån ekonomisk kris.
Så kom den där dagen när en korridorare bläddrade i Metro student magazine, och fastnade vid en annons som utlovade lättförtjänta pengar. Jessica fick se den. ”Copenhagen’s best gentlemen’s club is looking for more Swedish girls – IS IT YOU?”.
Jessica hade hållit på med poledancing hemma, som en del i sitt dansintresse. Tanken att gå vidare till att strippa hade däremot aldrig slagit henne, men nu ville den inte släppa taget.
– Det tog en månad innan jag skrev ansökningsmejlet. Jag tänkte att ”va, ska jag hålla på och visa mina bröst?”. Det var en big deal för mig. Men det blev bara värre och värre med ekonomin och till slut tänkte jag: skitsamma.
Hon var vettskrämd. Att visa sig naken var inget hon hade någon särskild förkärlek för. Dessutom hade hon gått upp i vikt och kände sig ful, tekniskt trodde hon inte heller att hon skulle klara jobbet. Men svaret kom snabbt ”Kom hit så ska vi förklara för dig hur det fungerar”. Inga intervjuer, inga auditions – några bilder var allt som behövdes.
Ett Öresundståg över gränsen, och hon befann sig i centrum av Köpenhamns stripteasevärld. Ganska snart blev det uppenbart att dansen inte var det primära i jobbet. Skickligheten på stången och den yttre skönheten skulle visa sig mindre viktig än en del annat.
Det är lugnt i Tempos bar. Jessica ser sig om och berättar att den är i ungefär samma storlek som de flesta strippklubbar hon bekantat sig med. Klubbarna är små, med en bar och en strippstång i ett hörn. I det röda ljuset kan omgivningen verka glamorös, men den står i contrast till de sjaskiga lysrörsbelysta omklädningsrummen, för att inte tala om de nedgångna korridorerna på våningen ovanför, där många av stripporna har sina hem.
– När jag började var jag blåögd och naiv. De två första veckorna gick jag ofta in på toaletten och grät när jag blivit lurad av kunder som inte ville betala. Tjejer kunde komma in och trösta mig och säga ”sweetie you are too young for this”, ”I remember in the beginning I was just like you”. Sen blir man härdad.
Att vänja sig vid jobbet gick snabbt, efter ett par veckor hade nervositeten runnit av. Dessutom erbjöd branschen någonting som varken utbildningen eller korridoren kunde ge: vänner.
– Jag hade turen att jag direkt fick en kompis och att det var några andra unga, svenska tjejer där. Jag kom in i det bästa, skönaste gänget.
Till skillnad från vad man skulle kunna tro är det inte att strippa på scen som genererar stora pengar. Själva showen ger en fast lön som för det mesta betalas vitt och ligger på några hundra danska kronor per kväll. Men de riktiga pengarna ligger i mötet med kunderna. För att den som kommer till klubben ska få den riktiga upplevelsen och sällskap av en sexig tjej måste han köpa champagne. Och champagnen ger provision.
– Champagnen kostar några tusen kronor. Om kunderna köper en enklare champagne klär vi inte av oss, vi sitter bara och snackar och skojar med dem. Men om de köper en lite dyrare, säg om en kille köper för 4 000, då kan vi gå in i ett bås och ge lapdance. Vi klär alltså inte av oss var som helst. Går du in i klubben ser du inga tjejer som är nakna, utom de på scenen.
Det finns också gränser för vad en kund får göra?
– Ja, alltså. På många klubbar får inte ens trosorna tas av på scen. De får åka av I lapdancerummet, men kunderna får inte röra där nere. Och inget kyssande eller så.
Vilka är kunderna då?
– Det är alla möjliga. Studenter ibland, men mest businessmen från stora företag. Jag har ju knappt rest någonstans, så i stället för att säga att jag har rest säger jag att länderna kommer till mig. De kommer från hela världen. Australien, Afrika, USA. Men de flesta är norrmän, svenskar och danskar. I alla åldrar.
Kan man trivas som strippa? Jessica beskriver dansen och interaktionen med kunderna som spännande och kul. Samtidigt:
– Jag vill verkligen poängtera att jag inte vill att någon ska börja, det säger jag till alla. Om min dotter hade gjort det jag gjort hade jag blivit skitförbannad. Hjärncellerna dödas av jobbet, man dricker så mycket alkohol, ser inte dagsljus, hamnar i dumma grejer.
Det jessica beskriver som den största fällan är de stora summor som dras in. För en person som aldrig haft pengar kan omställningen bli svår. Extravaganserna eskalerade när tusenlapparna började trilla in: dyra kläder, taxiresor överallt och en lägenhet för 12 000 kronor i månaden.
– Jag har säkert slängt mellan en halv och en miljon kronor rakt ner i papperskorgen. Nu tänker säkert alla att jag är jättedum, men man blir hjärntvättad. Jag som aldrig haft pengar blev så beroende. Man tänker att ”jaja, jag kan ju ändå bara gå till jobbet i morgon så har jag pengarna igen”. Av alla tjejer jag träffat, säkert femtio, känner jag kanske två som klarat att hålla i plånboken.
Drogerna är en annan fara. På gatan flödar kokain och amfetamin bland de missbrukare som har kvarteren som hemvist. Och i yrket är det en fördel att ha självförtroende.
– När man ska sälja champagne får man ju ofta nej, i och med att den kostar så mycket. En bra kväll får du minst fem nej för varje ja. Säg att du har en första arbetsdag och får sju nej, för att få åttonde kunden och kunna betala hyran, då behöver man några gökar eller en lina.
Jessica tog amfetamin under nästan ett år. Hon berättar att de flesta av stripporna tar droger. Stora delar av deras inkomster går direkt till kokainberoendet. Många är alkoholister. Att tjejerna har psykiska problem anser hon också är mer regel än undantag.
– Jättemånga har borderline. Många är bipolära, många har ångest. Den bästa strippan I Köpenhamn är den med sämst självförtroende, men med mest borderline och behov av bekräftelse från män. De som tjänar bäst klarar inte av ett nej.
Och lika illa som att vara destruktiv mot sig själv är det att vara det mot andra. Jessica berättar om kreditkort som hackas på kunders besparingar, kollegor som häller laxermedel i mäns drinkar, och om de hutlösa priserna på all champagne. Hon känner sig som en pusselbit i ett spel som hon är rädd gjort henne till en sämre människa.
– När jag var ny och en ung studentkille kom in kunde jag få dåligt samvete och rekommendera en billigare champagne eller ge en extra lång lapdance. Nu försöker jag ändå sälja det dyraste och försöker tänka bort att de inte har råd. Jag har fått lära mig hur världen funkar.
Det tog ett tag innan Jessica insåg att många av kollegorna gjorde valet att följa med kunderna till hotellrummet för att lägga till någon nolla på nattens inkomst. Hon uppskattar att cirka en fjärdedel av de som strippar väljer att prostituera sig. Men där upphör säkerhetsåtgärderna, när de väl lämnat klubblokalen är det inga vakter som håller koll på att allt går rätt till. Jessica berättar om vänner som blivit inlåsta och fått hota sig ut med kniv, men tror att övergrepp av det slaget tillhör undantagen. Själv har hon haft sex med kunder vid ett par tillfällen, men av andra skäl än pengar.
– Jag har gjort det gratis två gånger när jag blivit intresserad av en kund, men det har varit kärlek. Jag har också haft förhållanden med kunder. Men det är aldrig så att jag tagit betalt.
Att stripporna har förhållanden är enligt Jessica inte ovanligt, problemet är ofta att få dem att hålla. Själv hade hon en långvarig relation under en period.
– Han var ju lite speciell den killen, open-minded. Vi kom överens om att jag inte skulle kyssa någon kund på munnen, att de inte skulle ta av mig trosorna. Bara dansa, inte tafsa för mycket. Han tyckte att det var coolt med en tjej som strippade. Jag trodde jag skulle gifta mig med honom, vi fortsatte vara bästa vänner länge efter att vi gjort slut.
När jessica väl börjat prata är det som att hon inte kan sluta, orden forsar. En stor del av hennes jobb är annars att lyssna. På män och deras problem med vardag, kärlek och jobb.
– Kunderna tror att jag avgudar dem. Jag är en intervjuare, egentligen. Jag har haft kunder som inte frågat mig något en enda gång. Jag märker nu att det är mycket roligare att prata om sig själv än att lyssna på någon annan.
Många av Jessicas kollegor håller tyst om sina yrkesval. Även om hon själv inte skäms över det hon gör är hon rädd för samhällets dom. Att hon firade senaste julen i sin lägenhet, med en syster som enda sällskap, var delvis en konsekvens av valet att vara öppen inför sin familj.
– Det blev kalabalik när jag berättade. Många tjejer sager att de är bartenders. Till mina föräldrar sa jag som det var. Det var flera år där jag inte snackade med dem alls, men nu är vår relation bättre. Jag har sagt att jag ska sluta jobba och börja plugga igen. En strippannons kan verkligen förstöra en tjejs liv.
Ett rött hus med vita knutar. En tallskog. Tystnad. Här bor Caroline Jensen, mest känd som författare till den självbiografiska romanen Champagneflickan som kom ut 2008 och där hon berättar om sitt år som strippa i Köpenhamn. Efter en lägenhetsbrand som ruinerade hennes ekonomi, valde hon att pausa studierna i Lund för att dra in lite snabba cash i den danska huvudstaden.
I dag är hon författare, journalist och småbarnsmamma. Hennes köksfönster har utsikt mot trädgården och tallarna. Hon vispar ihop en kopp snabbkaffe och ställer fram på bordet. Caroline Jensen är antagligen den enda på bygden som är ägare till en hel garderob med Chanelklänningar. Det har gått 13 år sedan hon arbetade på strippklubbarna i Danmark. Sedan dess har hon tagit trippla examina, gett ut flera böcker, men än är det tiden som strippa hon oftast blir kontaktad för att prata om.
– Det här jobbet är som en tatuering. Har man väl gått ut offentligt försvinner det aldrig. Jag har inga problem med att vara den rösten, men jag kan tycka att det är lite komiskt. Till exempel har jag jobbat mycket längre som bärplockerska, ändå är det ingen som skriver artiklar om bärplockerskan som blev författare.
Liksom Jessica tycker Caroline Jensen att jobbet som strippa passade henne som person.
– Jag gick igång på att dansa. Då blir det roligt och spännande. Och visst, man kan lyfta blicken och se strukturerna och objektifieringen, men det är inte med på samma sätt när det blir en sexuell situation. Man kan ju jämföra med att ha sex med någon, då tänker man ju inte på att man blir objektifierad, utan är mer inne i stunden och morale är out of the window.
Hon vill slå ett slag för avdramatisering av sexarbete. I sin bok beskriver hon strippande som ett jobb bland andra. Lika väl som polisen eller sjuksköterskan, har också strippan sina bra och dåliga dagar. Att man skulle vara mer olycklig eller mindre begåvad än genomsnittet för att man har ett sexarbete är fördomar hon vill bekämpa. Den bild Jessica ger, av en miljö som drar till sig personer med psykiska problem, känner Caroline Jensen inte alls igen. Dessutom tycker hon att branschen kan vara enklare än många andra.
– Det man gör är i princip att gå omkring och se snygg ut, prata med folk och vara säljig. Sen upp på scenen fyra ganger per kväll och göra en show som varar i åtta minuter. Jämfört med många andra kneg är det tacksamt att sitta i högklackat, dricka champagne och dessutom få asmycket betalt.
Att känna sig åtråvärd på scen tyckte Caroline Jensen var stärkande för självkänslan. Samtidigt betonar hon vikten av att det inte blir den enda källan till bekräftelse.
– Det är ett äventyr. Men man bör inte bli kvar för länge, för det är lätt att det blir så, med alkoholdimma i huvudet och pengar för ögonen, att man prioriterar bort allt annat och det tror jag man ångrar. Att strippa är ingen livskarriär.
Det är risken att stagnera som Caroline Jensen ser som faran, och där spelar de lättförtjänta pengarna en viktig roll. Caroline Jensen nickar igenkännande när hon tar del av Jessicas berättelse om lyxiga impulsköp. Hon bekräftar även hotet i de mängder alcohol som champagneflickorna sätter i sig.
– Häller man i sig fyra flaskor champagne sex kvällar i veckan blir man alkoholist förr eller senare, definitivt. Och då kommer en massa andra problem och sen kanske man blir den där sköra personen som folk förväntar sig att man ska vara.
För caroline jensen gick både den ekonomiska och den sociala övergången tillbaka till studentlivet trots allt smidigt. Att vara öppen med vad hon gjort var för henne den vinnande strategin. Redan under Köpenhamnstiden berättade hon för vänner och anhöriga vad hon höll på med.
– Jag är ju inte den som lever dubbelliv som jag vet att många gör. Jag tycker inte att saker är pinsamma. Det är klart att folk kan ställa frågor till mig, men jag har väldigt sällan blivit bemött på ett otrevligt sätt. Jag tänker att om man försöker hålla det hemligt kan det nog förstoras upp.
Att sexarbete för med sig ett stigma tror Caroline Jensen är något man får vara beredd på, men beroende på vilka steg man tagit kan det bli olika tungt att bära. Hon anser att gränsen till prostitution är flytande, speciellt i Danmark där det är lagligt.
– Det blir lättare att ta ett steg man inte är beredd på om man fått i sig tre, fyra flaskor champagne och någon viftar med jättemycket pengar. Men det steget för med sig ett ännu större stigma. Jag har kontakt med en del som varit prostituerade och de tycker att det svåraste med jobbet är omvärlden, inte den egna moralen. Har du jobbat som prostituerad blir du ditt jobb som person och för evigt på något vis.
Jessica och caroline Jensen är bara två röster bland många. Deras berättelser ger inte en objektiv bild av hur det är att arbeta som strippa i Köpenhamn. Caroline Jensens delvis positiva erfarenheter krockar med Jessicas upplevelser av en värld som raserar liv.
Niclas Olsson är utvecklingssekreterare i Malmö med inriktning på sexuell hälsa. Han har kartlagt sexarbete i Skåne såväl som nationellt. Därigenom har han träffat sexarbetare, främst prostituerade, och gjort djupintervjuer om deras syn på sitt arbete.
Han ser skillnaderna mellan Jessicas och Caroline Jensens berättelser som en bekräftelse på att det är svårt att generalisera kring sexarbetares upplevelser.
– Det är en komplicerad värld det här, det bör man vara medveten om. De intervjuer jag gör ger subjektiva bilder, personer uttalar sig utifrån hur de själva upplever det. Det finns överlag få siffror att tillgå på området.
Att befinna sig i ekonomisk kris tror Niclas Olsson kan vara en vanlig ingång till strippyrket. Ofta kommer man in i jobbet via någon man känner som har kontakter i branschen.
En fördom många har är att personer som jobbar I sexbranschen har detta som enda sysselsättning.
Intressant nog pekar Niclas Olssons kartläggning Handlar det om val av prostituerade nationellt på raka motsatsen. Endast 11 procent av de svarande hade sexsäljande som enda inkomst. Av deltagarna var det också 22 procent som hade CSN. Siffrorna skiljer inte ut de som bara jobbar med striptease, men skulle ändå kunna ge en antydan om att det för många är ett extraknäck. Men vad är det som avgör om man blir kvar under längre tid?
– Det beror nog ofta på vad som binder en. I en undersökning berättade en sexsäljare att många studenter kom in under lov och tjänade ihop så att de slapp ta studiemedel under resterande termin. Men om du inte har jobb eller studier, ingen förankring, är det klart att det blir lättare att stanna i någonting där man får mer pengar än i ett vanligt jobb.
Den extravaganta livsstil som både Jessica och Caroline Jensen fallit offer för är någonting som Niclas Olsson känner igen, men han har även träffat personer som har fullt upp med att spara och betala av lån. Fenomenet pengaberoende tror han till stor del har en kulturell förklaring. Ju längre man stannar desto mer förändras man och desto svårare blir det att återgå till ett svenssonliv.
– Man lever i sin bubbla och får kanske inte en normal inställning till pengar. Jag tror att man formas av den värld man är i och blir avskärmad från värderingarna i samhället.
Niclas Olsson betonar att den som ger sig in i sexindustrin lätt hamnar på ett sluttande plan, speciellt om man inte på förhand tänkt igenom hur länge man vill bli kvar, eller hur långt man är beredd att gå. Han beskriver en glidande skala mellan olika sextjänster där striptease många gånger övergår i prostitution, utan att detta varit planerat.
Om den psykiska ohälsan är så utbredd som Jessica skildrar kan Niclas Olsson inte svara på.
– Visst förekommer psykisk ohälsa, men jag vet inte i vilken omfattning. Däremot, om man träder in som psykisk instabil innebär det stora bekymmer. Då har du inte samma beredskap på vad som kan hända dig.
Skammen som stripporna känner anser Niclas Olsson vara utbredd bland svenska sexarbetare. Rädslan är stor för att bli utpekad för det man gör, att inte ses som tillförlitlig.
Jessica är anonym hemma i Sverige, åtminstone förhållandevis. Visst finns det de som genom åren har sänkt rösterna bakom hennes rygg och undrat om det är så, om ”det är hon som är strippan?”. Men för de flesta är hon vilken tjej som helst, och det är så hon vill ha det.
En psykos fick henne att sluta med drogerna för snart ett år sedan. Jessica har börjat ordna upp sin ekonomi och ska tillbaka till universitetet. Det första steget är redan taget: I julas jobbade hon sina sista dagar på klubben. De fyra åren står som ett oförklarligt hål I hennes CV, men har fyllt hennes liv med erfarenheter som få andra har.
Nu ser hon fram emot något helt annorlunda.
– Jag har levt i ett konstigt stadium i livet, nu längtar jag efter att bli vanlig igen.
Translation - English Behind the Velvet Curtain
From student to stripper. During a personal crisis Jessica sought out the sex districts of Copenhagen. What was first meant to be a temporary solution resulted in four years of spilt champagne and postponed dreams. What exactly happened?
Most tourists choose the same route when the train arrives at Hovedbanegården. If you go up the escalators and exit to your right you will have Ströget around the corner and Tivoli right in front of you. And then there are those who choose the back way, the underground passage towards Vesterbro.
Copenhagen has its sex districts just like Hamburg has its Reeperbahn and London has its Soho. Outcasts and addicts live here, but young couples with kids also leave their mark on an area with beautiful houses that is constantly going through gentrification. As the population of Vesterbo has become increasingly wealthy the area has been cleaned up and the problems are now mostly found on one infamous street: Istengade.
The street is lined with strip clubs and sex shops. Women roam the street corners while on the opposite sidesheavily built men are keeping a watchful eye.
Jessica has worked here for four years. On her CV she could call herself a dancer if she would want to write down what she has been doing since 2009 when she last finished a course at Lund University. Back then she was a civil engineer student who had got straight A’s at upper secondary school. How did she end up here?
We’re at Tempo bar in Malmö and we’ve just ordered some wine. Jessica is neatly dressed and doesn’t stand out among the other guests. Even though she’s trying to keep a low profile when it comes to her occupation she seems relaxed when she starts telling us about her first years in Lund.
“I started at the University straight after upper secondary school. But I didn’t fit in among my classmates and became an outsider. And the people who lived in the corridor I moved into had already become really close friends. So unfortunately I neither fit at school nor in my corridor and I became very lonely.
To her, student life in Lund seemed snobby and excluding. She didn’t find the initiation period amusing at all. Being an outsider in an environment where she was expected to fit in only made things worse.
She struggled through the fall semester, and the spring semester began. But after a rough start the feeling of loneliness came back during a visit to her hometown. It all fell apart. Tears came streaming down. She became so depressed that she had to be hospitalized and continuing with her studies was out of the question. Despite this, Jessica tried to take a few courses at a time hoping the antidepressants would keep her going.
“But things just got worse. The medication made me very tired and didn’t help at all. I got fat, gained 20 kilos. You have to produce some results, but I only finished one fourth of the course I needed in order to get financial support from CSN the following semester.”
In the summer she felt better and was looking forward to giving her studies another go. Being rejected by CSN hit her hard. She now had no financial support or income. Jessica, who didn’t have the best relationship with her parents, did not receive any financial help from home.
“In the fall of 2009 I was in a state of panic. I even started borrowing money from people in my corridor, it was awful. I was in such a financial crisis.”
Then the day came when someone from the corridor was flipping through the pages of Metro Student Magazine and stopped at an ad that promised easy money. Jessica saw it. “Copenhagen’s best gentlemen’s club is looking for more Swedish girls – IS IT YOU?”
Dancing had been a hobby of Jessica’s and she had done some poledancing at home. The thought of continuing on to become a stripper had never occurred to her before but now she couldn’t shake it.
“A month went by before I applied. I was like ʻam I really going to show my breasts? ʼ. To me that was a big deal. But my financial situation just got worse and worse and in the end I was like: whatever.”
She was terrified. Showing herself naked was not something she had any special liking for. Moreover she had gained weight, and didn’t think she had the technical skills for the job. But the answer came quickly, “Come here and we’ll show you how it works”. No interviews, no auditions – some pictures was all it took.
She caught the train across the border and was soon in the heart of Copenhagen’s striptease world. Pretty soon it became obvious that the dancing was not the most important part of the job. Poledancing skills and outer beauty was not as important as other things.
Tempo bar is quiet. Jessica looks around the bar and says that it’s about the same size as most strip clubs she has worked in. The strip clubs are small, with one bar and a pole in one corner. In the red light the place can seem glamorous, but it’s very different from the shabby changing rooms and their fluorescent lights, not to mention the run down corridors on the top floor where many of the strippers live.
“When I started I was blue-eyed and naive. The first two weeks I often went into the bathroom and cried after being tricked by customers who didn’t want to pay. Girls would come in and comfort me and say ʻsweetie you are too young for thisʼ, ʻI remember in the beginning I was just like youʼ. After a while you toughen up.
She soon got used to the job, after a couple of weeks the nervousness was gone. Moreover, the business offered something neither going to university nor living in a corridor had given her: friends.
“I was lucky because I soon had a friend and there were some other Swedish girls there. I became part of a great crowd.”
You might think stripping on the big stage generates the most money but this is not the case. The main show pays a set salary of a couple of hundred Danish kronor per evening. But the real money is in meeting the customers. If a customer wants the full experience and the company of a sexy girl he has to buy champagne. And the girls get commission for the champagne.
“The champagne costs a couple of thousand kronor. If the customer buys cheap champagne we don’t get undressed, we just sit and chat with him. But if he buys more expensive champagne, let’s say a guy spends 4000 kronor,we take him to a booth and give him a lapdance. We don’t get undressed just anywhere. When you walk into the club you don’t see any naked girls except for the ones on stage.”
Are there boundaries for what the customer is allowed to do as well?
“Yea, well. Many clubs don’t allow removing panties on stage. They come off in the lap dance room, but the customers are not allowed to touch us down there. And no kissing and things like that.”
So who are the customers?
“It’s all kinds of people. Students sometimes, but mostly businessmen from large companies. I haven’t travelled a lot so instead of saying I’ve been to countries I say the countries have come to me. They’re from all over the world. Australia, Africa, USA. But most of them are Norwegian, Swedish, or Danish. All kinds of ages.”
Is it possible to enjoy working as a stripper? Jessica says the dancing and interacting with the customers is exciting and fun. But at the same time:
“I really want to point out that I don’t encourage anyone to start doing this, I say this to everyone. If my daughter worked as a stripper I would be pissed off. Your brain cells die, you drink heaps of alcohol, you never see daylight, and you do stupid things.”
According to Jessica, the biggest trap is the large amounts of money to be made. For a person who has never had a lot of money the transition can be difficult. As the money started rolling in the extravagance escalated: expensive clothes, cab rides everywhere, and an apartment with a 12 000 kronor rent.
“I’ve most likely thrown away somewhere between half a million and a million kronor. People probably think I’m really stupid now, but you become brainwashed. I’d never had money before and became addicted. You start thinking ʻoh well, I can just go to work again tomorrow and I’ll have more moneyʼ. Out of all the girls I’ve met, somewhere around fifty, there are probably only two who have managed not to spend all their money.”
The drugs are another risk. There’s a heavy flow of cocaine and amphetamine on the streets among the addicts who live in the area. And having self-confidence is an advantage in Jessica’s line of work.
“You often get turned down when trying to sell champagne, since it’s so expensive. On a good night you get at least five nos per yes. Let’s say you get seven nos in one day, in order to get the eighth customer to pay your rent you’d need a couple of shots or a line.”
Jessica used amphetamine for about a year. She says most of the strippers use drugs. A lot of their money pays for their cocaine addiction. Many are alcoholics. Having mental issues is a rule rather than an exception according to her.
“A lot of the girls have borderline personality disorder. Many have bipolar disorder or anxiety. The best stripper in Copenhagen is the one with the lowest self-esteem, but with the most borderline symptoms and the highest need for attention from men. The ones who make the most money are the ones who won’t take no for an answer.”
And being destructive towards others is just as bad as being self-destructive. Jessica tells us about customers’ credit cards being hacked, colleagues who put laxatives in guys’ drinks, and about the ridiculously high prices on all the champagne. She feels that she is a pawn in a game that she fears has made her a worse person.
“If a student walked in back when I was new here and younger I would feel bad and recommend a cheap champagne or give him an extra long lap dance. Nowadays I try to sell the customers the most expensive champagne without considering whether they can afford it or not. I’ve learned how the world works.”
It took Jessica a while to realize that some of her colleagues went with the customers to their hotel room to add a zero to the night’s income. Her guess is that about one fourth of those who work as strippers choose to become prostitutes. But that’s where the safety precautions end; after they leave the strip club no guards will keep an eye on things. Jessica tells us about friends who have been locked in and forced to use a knife to threaten their way out, but she thinks this kind of abuse is rare. She has had sex with customers on a few occasions herself, but for other reasons than to make money.
“I’ve done it for free twice when I’ve become interested in a customer, but that was love. I’ve also had relationships with customers. But I’ve never charged them for sex.”
According to Jessica it’s not unusual for strippers to have relationships with their customers; the problem is getting them to last. She had a long term relationship herself once.
“He was a little different that guy, open-minded. We agreed that I wouldn’t kiss customers on the lips or remove my panties. Just dance, not too much touching. He thought having a girlfriend who was a stripper was cool. I thought I was going to marry him, we continued being best friends long after we had ended our relationship.”
Once Jessica has started talking it’s like she can’t stop, she lets the words flow. When she works she often has to listen. Listen to men who have problems at home, with their love life, and at work.
“The customers think I worship them. I’m really an interviewer. I’ve had customers who didn’t ask me one single question. I’ve noticed that it’s much more fun to talk about yourselfthan listen to someone else.”
Many of Jessica’s colleagues keep their job a secret. Even though Jessica isn’t ashamed of what she does she is afraid society might judge her. Celebrating Christmas in her apartment, with her sister as her only company, was partly because she had chosen to be honest with her family about her job.
“My family was frantic after I’d told them. Many of the girls say they are bartenders. I told my parents the truth. For many years I didn’t even talk to them, but things are better between us now. I’ve told them I will stop working and start studying again. A stripper ad can really ruin a girl’s life.”
A red house with white corners.An evergreen forest.Silence. This is home to Caroline Jensen, author of the novel Champagneflickan that came out in 2008 where she tells the story of her year as a stripper in Copenhagen. Following a fire in her apartment that had devastating effects on her economy, she chose to put her studies in Lund on hold and earn some easy money in the Danish capital.
Today she’s an author, a journalist, and a mother. Through the window in her kitchen you can see the garden and the pine trees. She makes a cup of instant coffee and puts it on the table. Caroline Jensen is probably the only one in her neighborhood who owns a wardrobe full of Chanel dresses. Thirteen years have passed since she worked as a stripper in Denmark. She has achieved three university degrees and has had several books published, but it’s still her time as a stripper that people mostly want to talk about when they contact her.
“This job is like a tattoo. Once it becomes public it never goes away. I’m ok with being the voice of this, but I think it’s quite comic. For instance, I’ve worked as a berry picker for much longer, but no one writes articles about the berry picker who became an author.”
Just like Jessica, Caroline Jensen thinks working as a stripper suited her.
“Dancing turned me on. That made it fun and exciting. Sure you can look at the big picture and see the structures and the objectification, but once the situation becomes sexual those things aren’t as prominent. It’s like having sex with someone, you don’t think about the fact that you’re being objectified, you’re in the moment and your moral has gone out the window.”
She would like to strike a blow for not making such a big deal of sex work. In her book she says stripping is just like any other job. Strippers have good days and bad days, same goes for police officers and nurses. She opposes the view that sex workers are unhappier or less talented than the average person, a view that according to her is prejudice. She doesn’t share Jessica’s experience of an environment that attracts people with mental issues. She even thinks the business can be easier compared to many others.
“You basically just have to walk around and look good, talk to people, and sell your stuff. Then you have to get up on stage four times per evening and put on a show that lasts eight minutes. Compared to other jobs, wearing high heels, drinking champagne and getting a shitload of money is pretty good.”
Turning people on while dancing on stage strengthened Caroline Jensen’s self-esteem. At the same time she wants to emphasize the importance of not letting this become your only source of acknowledgement.
“It’s an adventure. But you shouldn’t stay too long, because with alcohol clouding your judgment and the money right in front of you, you easily put other things lower on your list of priorities and I think that’s something you’ll regret. Stripping isn’t a lifelong career.”
The risk of getting stuck is the biggest danger according to Caroline Jensen, and the easy money plays a big part in this. Caroline Jensen recognizes Jessica’s story of buying luxury products on impulse. She also confirms the threat posed by the enormous amounts of alcohol “champagne-girls” drink.
“If you drink four bottles of champagne six nights a week you definitely become an alcoholic sooner or later. And then a lot of problems follow and maybe you become that fragile person people expect you to be.”
In spite of everything, Caroline Jensen made an easy transition back to student life both economically and socially. Talking openly about what she had done was a winning strategy for her. Her friends and family already knew what she was doing during her years in Copenhagen.
“I’m not the kind of person who leads a double life the way many others do. I don’t find things embarrassing. Of course people ask me questions, but they are very seldom rude to me. If you try to keep things secret they often get blown out of proportion.”
Caroline Jensen believes the stigma surrounding sex work is something you need to be prepared for, but depending on how you deal with it the burden can weigh very different on different people. She doesn’t think there is a clear line between what is considered prostitution and what is not, especially in Denmark where it’s legal.
“The decision to take it one step further is easier after three or four bottles of champagne and when someone is waving a bunch of money in your face. But taking that step means even more stigma. I know a few people who have worked as prostitutes and they say the toughest thing they had to deal with was the people around them and not their own morals. Once you’ve worked as a prostitute you become the job, as a person and for ever so to speak.”
Jessica and Caroline are only two voices among many others. Their stories don’t give an objective view on what it’s like to work as a stripper in Copenhagen. Some of Caroline Jensen’s experiences are positive while Jessica has experienced a world that ruins lives.
Niclas Olsson, development officer at the department for sexual health in Malmö, has surveyed sex workers in Skåneas well as the whole country. In his work he has met sex workers, mostly prostitutes, and asked them their opinions on their job.
He sees the differences between Jessica’s and Caroline’s stories as a confirmation that it is difficult to make generalizations regarding the experiences of sex workers.
“One should be aware of the fact that this is a complicated world. My interviews have yielded subjective views of people who tell their side of the story. Overall, there is not much statistical research made in the area.”
Niclas Olsson believes going through an economic crisis is a common reason to start working as a stripper. Quite often you get the job through someone you know who has connections in the business.
One common misconception is that sex work is the only source of income for people in the business. Interestingly enough, Niclas Olsson’s survey of prostitutes across the country, Handlar det om val, suggests the opposite. Only 11 per cent of the participants said that selling sex is their sole source of income. In addition, 22 per cent got financial support from CSN. The numbers don’t show how many of the participants only do striptease, but this could imply that for many this is just a job they have on the side. But what decides whether or not you stay in the business for a long time?
“It probably depends a lot on what it is that attracts you to the job. In one investigation a sex worker said that students often came in during holidays to save up enough money to not need financial support for the rest of the semester. But of course if you don’t have a job or studies to attend it’s easier to stay in a situation where you earn more money than you would doing a regular job.”
The luxurious lifestyle that Jessica and Caroline both have fallen for is something that Niclas Olsson recognizes, but he has also met people who save the money or use it to pay off loans. He believes being addicted to money is very much a cultural phenomenon. The longer you stay the more you change and the harder it gets to go back to living a normal life.
“You live inside a bubble and your view of money might not be a normal one. I think you’re shaped by the world you’re in and get shut off from the values of society.”
Niclas Olsson emphasizes that people who start working in the sex industry easily end up in a downward spiral, especially if they haven’t decided beforehand how long they intend to stay and how far they are willing to go. He talks of a sliding scale where striptease often times becomes prostitution without it being planned for.
Whether or not mental instability is as common as Jessica claims Niclas Olsson cannot say.
“Of course there are cases of mental instability, but I don’t know how common it is. However, if you are mentally unstable when you enter the business you will have problems because you won’t be as well prepared for what might happen.”
According to Niclas Olsson the shame that strippers experience is common among Swedish sex workers. The fear of people pointing fingers at you and not being seen as trustworthy is big.
Jessica is relatively anonymous in Sweden. There have been times when people have lowered their voices behind her back and wondered if it really is true, if “she is that stripper?”. But to most people she is just a regular girl, and that’s the way she wants it to be.
After a psychosis almost a year ago she stopped taking drugs. Jessica has started sorting out her economy and is going back to school. She has already taken the first step: this Christmas she worked her last shift at the strip club. The last four years make out a gap in her CV, but have filled her life with experiences that few other people have. Now she’s looking forward to doing something else.
“I’ve gone through a strange stage in my life and I long to become normal again.”
More
Less
Translation education
Bachelor's degree - Lund University
Experience
Years of experience: 11. Registered at ProZ.com: Jan 2013.
Adobe Acrobat, Adobe Illustrator, Adobe Photoshop, Catalyst, Indesign, memoQ, Microsoft Excel, Microsoft Office Pro, Microsoft Word, Passolo, Powerpoint, Trados Studio
Linguistics and language studies have always been my main interests. I hold a bachelor's degree in English and a master's degree in translation. I have translation experience with main focus on IT, marketing, gaming and sporting equipment and my general areas of expertise include gardening, landscape architecture, graphic design, and sports.
Expertise