Winters used to be cold in England. We, my parents especially, spent them watching the wrestling. The wrestling they watched on their black-and-white television sets on Saturday afternoons represented a brief intrusion of life and colour in their otherwise monochrome lives. Their work overalls were faded, the sofa cover—unchanged for years—was faded, their memories of the people they had been before coming to England were fading too. My parents, their whole generation, treadmilled away the best years of their lives toiling in factories for shoddy paypackets. A life of drudgery, of deformed spines, of chronic arthritis, of severed hands. They bit their lips and put up with the pain. They had no option but to. In their minds they tried to switch off—to ignore the slights of co-workers, not to bridle against the glib cackling of foremen, and, in the case of Indian women, not to fret when they were slapped about by their husbands. Put up with the pain, they told themselves, deal with the pain—the shooting pains up the arms, the corroded hip joints, the back seizures from leaning over sewing machines for too many years, the callused knuckles from handwashing clothes, the rheumy knees from scrubbing the kitchen floor with their husbands' used underpants.
When my parents sat down to watch the wrestling on Saturday afternoons, milky cardamon tea in hand, they wanted to be entertained, they wanted a laugh. But they also wanted the good guy, just for once, to triumph over the bad guy. They wanted the swaggering, braying bully to get his come-uppance. They prayed for the nice guy, lying there on the canvas, trapped in a double-finger interlock or clutching his kidneys in agony, not to submit. If only he could hold out just a bit longer, bear the pain, last the course. If only he did these things, chances were, wrestling being what it was, that he would triumph. It was only a qualified victory, however. You'd see the winner, exhausted, barely able to wave to the crowd. The triumph was mainly one of survival. | Vintrar i England brukade vara kalla. Vi, särskilt mina föräldrar, tillbringade dem med att titta på brottning. Brottningen, som de såg på i deras svart/vita TV på lördagseftermiddagarna, utgjorde ett avbrott i färg i deras annars monochroma liv. Deras arbetskläder var urblekta, soffskyddet - detsamma sedan många år - var urblekt, minnet av vad de en gång varit innan de kom till England var även det urblekt. Mina föräldrar och hela deras generation tillbringade sina bästa år i en grottekvarnsliknande tillvaro, arbetande i fabriker för en undermålig ersättning. Ett liv bestående av slavgöra, deformerade ryggar, kronisk ledinflammation, med händer märkta av umbäranden. De bet ihop käkarna och stod ut med smärtan. De hade inget annat val. De försökte stänga ute förorätter orsakade av arbetare i samma situation, att inte reagera för förmännens ofta nedsättande raljerande och vad gällde de indiska kvinnorna att inte reta sig över deras män när de slog dem. De intalade sig själva att stå ut med smärtan, , att hantera smärtan - den stickande smärtan i armarna, de urgröpta höftlederna, ryggar som låser sig efter långvarigt arbete över symaskiner, händer fulla med valkar efter att ha tvättat kläder för hand, råa knäskålar efter att ha skrubbat köksgolvet med makar-nas utslitna kalsonger.
När mina föräldrar satt sig ner för att titta på lördagseftermiddagens brottning, med kardemummathe utspätt med mjölk i handen, ville de bli underhållna, de ville skratta. Men de ville också att 'den gode' skulle triumfera över 'den onde'. De ville se den stoltserande, flabbiga översittaren få vad som tillkom honom. De bad för 'den gode', som låg där på mattan, fångad i en tvåhandslåsning eller hållande sig om njurarna i smärta, att inte ge sig. Om han bara kunde hålla ut lite till, stå ut med smärtan, hålla tiden ut. Om han bara kunde lyckas med detta var chansen, med brottning som det var, att han skulle kunna vinna. Det var emellertid enbart en seger med förbehåll. Du ser vinnaren, utmattad, knappt i stånd att vinka till publiken. Triumfen vara enbart en fråga om att överleva. |