This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
One-year Master of Arts. Major: Translation with specialization in English
Account type
Freelance translator and/or interpreter, Verified site user
Data security
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
English to Swedish: Copenhagen Climate Summit General field: Science Detailed field: Environment & Ecology
Source text - English COPENHAGEN CLIMATE SUMMIT
Greenpeace Demands
Briefing March 2009
INTRODUCTION
As the reality of climate change continues to outstrip research findings, it is becoming more clear that reaching the ‘tipping point’ is a far more immediate threat than we imagined and the window of opportunity for avoiding runaway climate change is rapidly and inexorably closing.
We know that an increase in global temperature of even 1.5˚C could lead to to irreversible impacts and 2˚C risks triggering catastrophic runaway climate change. We need a global plan that peaks global temperature rise as soon as humanly possible and enables us to return to well below current levels.
This year will see an intensive round of
international negotiations, culminating in the Copenhagen Climate Change Summit in December as governments thrash out a deal to combat climate change. This represents the best chance we have of reversing current emissions trends in time to prevent the climate chaos that we are hurtling towards.
Grasping and shaping this opportunity requires leadership of a kind we have not yet seen on climate change. It demands that the world’s heads of government take responsibility and work together to protect the people, the environment and the planet that, collectively, they represent and ensure that global greenhouse gas emissions peak by 2015, and start declining rapidly thereafter, reaching as close to zero as possible by midcentury.
GREENPEACE DEMANDS
Greenpeace calls on governments gathering in Copenhagen for the United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) Summit in December 2009, to agree the following:
1) Legally binding emissions reduction obligations for industrialised countries, as a group, of at least 40% below 1990 levels by 2020, at least three quarters of which need to be met by domestic action. Additionally, industrialised countries must also pay for their emissions permits in order to generate adequate and predictable funding, in the order of at least USD 140 billion annually, to support clean energy and other mitigation activities, forest protection and adaptation in developing countries.
2) Mitigation actions for developing countries in the spirit of a gradual widening, deepening and strengthening of the contributions from members of the UNFCCC, to achieve a 15-30% deviation from business as usual growth by 2020. Of these emissions reductions, developing countries would unilaterally implement those negative and zero-cost (“no regret”) measures that can be achieved without external assistance, with industrialised countries supporting the rest. The higher the level of economic development, emissions per capita and carbon intensity of economy, the greater the domestic effort of a country should be to reduce them and finance action.
[Bildtext]
Smoke billowing from the chimney of the Pątnów coal-fired power station near Konin, Poland. Coal is the major contribution to climate change.
3)A funding mechanism for ending gross deforestation and associated emissions in all developing countries by 2020, and achieving zero deforestation by 2015 in priority areas, such as the Amazon, the Congo Basin, and the Paradise forests. These emission reductions must be in addition to the cuts in emissions as described in paragraph 1. Priority protection should be given to areas with high conservation value and those areas which are important for the livelihoods of indigenous peoples and forest communities.
While the challenges we face this year are huge, there has never been better momentum for a groundbreaking deal. Climate chaos can and must be prevented but it requires nothing less than an ambitious and urgent emergency plan for the planet and our future. The Copenhagen Summit must agree to legally binding, timely and deep emissions reductions that are ambitious, equitable and fair. These must be supported by funding mechanisms and policies that enable a sustainable energy future, protect our magnificent natural forests and create a renewable energy revolution, while meeting the needs of the poor.
Wide spread and urgent discussions on how to rescue the global economy provide world leaders with a perfect opportunity to develop stimulus packages that cut greenhouse gas emissions and create green jobs. By contrast, locking us into a future of expensive and dirty energy will result in a climate crisis that will make today’s economic troubles look trivial by comparison.
THE DEAL COPENHAGEN MUST DELIVER FOR THE CLIMATE
Greenpeace calls for a deal by the end of 2009 based on the following principles:
• it must be global
• it must be fair and equitable
• it must gradually widen and deepen action; and
• it must offer sustainable solutions
The success of the Copenhagen deal will be measured by whether it puts us on a global emissions pathway that will enable temperature rise to peak and decline as fast as humanly possible. This will require the growth of global emissions to be halted by 2015 and revised to a steadily declining trend well before 2020.
In more practical terms, it must include:
1)AMBITIOUS EMISSIONS REDUCTIONS FOR DEVELOPED COUNTRIES
There will be no ambitious deal without unprecedented leadership by developed countries. They must take responsibility for the problem they have already created and continue to contribute to disproportionately in comparison to the developing countries.¹ They must live up to the leadership promises they made in Rio de Janeiro in 1992 and in Kyoto in 1997. This is the only way to build the necessary mutual trust between developed and developing countries.
Developed countries, as a group, must commit to binding emissions caps in the order of 23% by 2015 (during the second commitment period) – of which at least three quarters should be met with domestic action. These overall targets must be differentiated within the group according to the criteria of responsibility over historical and present emissions, capability to act and potential to mitigate.
2)ACTION FOR DEVELOPING COUNTRIES IN THE SPIRIT OF GRADUAL WIDENING AND DEEPENING IN GLOBAL ACTION
Today the developing country group (non-Annex I) is highly diverse. On the one hand, it contains contries that are richer than some of the current industrialised (Annex 1) countries, and nations whose per capita emissions are equal to to or above those of certain industrialised countries. On the other hand, this group also includes large numbers of very poor countries who have scarcely contributed at all to current global warming yet are suffering – and will continue to suffer the most – from the impacts of climate change.² There are also countries with relatively low per capita emissions in the energy sector but huge emissions from deforestation.
It is clear that all developing countries cannot be trated the same. Criteria need to be developed to determine the actions of developing countries.
In order to be equitable and to reflect national circumstances, the level of action should be based on a country’s responsibility, capability and potential to mitigate. Concrete indicators used to quantitatively capture each country’s national situation are as follows:
• Responsibility: historical emissions since 1990
• Capability: GDP per capita/human development index
• Potential: emissions intensity, emissions per capita and emissions growth rate.
The above criteria should be applied as a basis for assigning mitigation action and defining the level of financial support for implementation.
While in the (likely) second commitment period (2013-2017), only a few developing countries should be expected to take on binding economy-wide emissions caps, it is clear that by the third commitment period (2018-2022) many of the rapidly industrialising countries will reach a higher level of economic development and will have a greater capacity to act, which means they will need to take on binding, absolute emissions reduction or limitation obligations. The Copenhagen outcome needs to build in this principle of graduation.
¹ While emissions in some developing countries have been growing rapidly in recent years, per capita emissions of industrialised countries are still much higher than those of developing countries, definitely if one takes into account the historical emissions of greenhouse gases which continue to be active in the atmosphere.
² Some examples: 2005 per capita emissions of Kuwait, the United Arab Emirates and Bahrain are five to ten times those of Romania, Croatia or Latvia; China’s per capita emissions are three times those of India; and per capita emissions of all 49 Least-Developed Countries combined are less than those of Belgium alone. Based on CAIT figures: http//cait.wri.org
[Bildtext]
Wind turbines at the Nan wind farm in Nan’ao
THE DEAL COPENHAGEN MUST DELIVER FOR THE CLIMATE – CONTINUED
3) MASSIVELY INCREASED AND RE-DIRECTED PUBLIC AND PRIVATE FUNDING FOR MITIGATION AND ADAPTATION
Developed countries need to commit massively scaled-up, adequate and predictable funding to enable developing countries to accelerate their uptake of clean technology, rapidly reduce tropical forest destruction and undertake wide-scale pre-emptive adaptation programmes. While redirecting and up-scaling private funding will be of utmost importance, espescially in financing low-carbon development and technology, public funding streams will need to be increased by two or three orders of magnitud on top of existing and promised development aid. According to initial estimates, the developed countries need to provide at least USD 140 billion a year in annual public funding. Of this, more than one third is needed for adaptation to unavoidable impacts of climate change, and approximately one third to reduce deforestation.
It is clear that such large sums would never be pledged and channelled annually through national budgets. Instead, we need mechanisms that generate predictable funding automatically, independent of national treasuries. The main fund-generating mechanism should be either the international auctioning of developed countries’ Assigned emissions Amount Units (AAUs); putting the levy on these emissions permits – or a combination of both, so that industrialised countries would have to pay for (a portion of) their emissions allowances in the future.
The auction revenues would be directed to a fund that would have different funding windows for:
a)Reduced Emissions from Deforestation and Degradation in developing countries. This will provide the necessary scale and financing to move towards zero deforestation by 2020. The money will fund avoided deforestation policies and activities in developing countries. The main principles for disbursing the money would be national accounting, monitoring and verification – not project funding. This will ensure that forests are not just treated as carbon stocks but are also recognised for their rich biodiversity values and the rights of indigenous peoples and forest communities are respected.
b) Adaptation. This window will fund and support enhanced action in the areas of risk management and risk sharing, disaster reduction strategies and internaional cooperation to support the urgent implementation of adaptation actions.
c) Clean energy and technology. This window would aim at kick-starting an energy revolution by funding research and development cooperation at the international level, accelerated clean energy uptake in developing countries and non-credited mitigation policies and measures in developing countries. It could, for example, fund feed-in tariffs in developing countries, which would create the necessary conditions for a rapid uptake of renewable energies.
Developing countries, for their part, need to ensure that the money is well spent and delivers real benefits for the planet and their people in the form of emissions reductions, reduced deforestation rates and adaptation. This requires setting up robust measuring, reporting and verification methods and practices in developing countries, which will require capacity building.
THE DEAL COPENHAGEN MUST DELIVER FOR THE CLIMATE – CONTINUED
4)DEVELOPMENT OF CARBON MARKET INSTRUMENTS THAT DELIVER REAL EMISSIONS REDUCTIONS
Of the three existing carbon market mechanisms under the UNFCCC, only the Clean Development Mechanism (CDM) has generated a significant amount of money.³ While the CDM has succeeded in channelling significantly more funding in developing countries than any of the climate funds under the UNFCCC, it has disbursed the money to only a few countries and the projects have delivered very little emissions reductions or sustainable development. In fact, the mechanism has allowed a net increase in emissions, compared to a situation where the CDM didn’t exist.* It is clear that this cannot continue post-2012.
However, failures of existing market mechanisms do not mean that market mechanisms as such could not work. They need to be carefully designed. New carbon market mechanisms have the potential to deliver additional emissions reductions whilst lowering costs (providing the target level is ambitious enough) but they need to go beyond simply offsetting industrialised country emissions. They must instead incentivise developing countries’ own action and sustainable development, such as sectoral and national no-lose targets.
From 2013 onwards, the CDM as a project-based mechanism should be limited to least developed countries and other developing countries with little capacity to act. For other, more able developing countries, the post 2012 deal needs to provide new mechanisms, such as no-lose targets, which incentivise long-term low-carbon development planning on a sectoral and economy-wide level, deliver additional emissions reductions and reduce trensaction costs. Activities in the covered sector should also be supported by capacity building, technological cooperations and up-front financing by industrialised countries, where appropriate.
Carbon market mechanisms are designed to effectively reduce energy-related emissions, while the nature of emissions from the destruction of forests and their reduction requires strong public control. Forests are not only carbon sinks, but are also global centres of biodiversity which provide homes and livelihoods for millions of people. Furthermore, there are many technical problems associated with the monitoring, calculating and accounting of emissions from deforestation. Public control over forest protection measures and funding is necessary to ensure that emissions reductions go hand in hand with protecting biodiversity and forest dependent peoples’ rights.
Greenpeace urges governments to reject the use of market-based mechanisms to reduce emissions from deforestation in developing countries.
5) EXCLUSION OF UNSUSTAINABLE TECHNOLOGIES FROM SUPPORT SCHEMES AND CARBON MARKETS UNDER POINTS 4 AND 5
Technology, financing or capacity building provided in relation to nuclear, Carbon Capture and Storage (CCS) and other unsustainable technologies should not count as ‘measured, reported and verified’ support by developed countries under the post-2012 agreement. Furthermore dirty credits (achieved with unsustainable technologies) should be excluded from all international carbon markets.
6) CAPPING OF INTERNATIONAL AVIATION AND MARINE FUELS
International aviation and maritime emissions must be properly tackled in the post-2012 agreement. Both sectors are fast-growing and significant sources of emissions.
Industrialised countries must include aviation emissions in their overall emissions reduction targets and account for them at the point of sale of the fuel. Several unique features of maritime transport mean that a sector-specific approach is likely to be the most appropriate way to adress emissions from shipping.
³ Clean Development Mechanism, CDM, enables industrialised countries to avoid emission reductions at home by financing emissions reduction projects in developing countries. Other existing market mechanisms under the UNFCCC are Joint Implementation (JI), where an Annex I country can aquire credits by implementing/funding emission reductions in other Annex I countries (economies in transition) and International Emission Trading (IET), through which Annex I countries likely to exceed their quotas could buy AAUs from countries who are overachieving their quotas (practically countries in transition). JI and IET have not, and are not likely to play a big role in the first commitment period, and are likely to have an even smaller role in the second commitment period.
* See: Schneider L. 2007: Is the CDM fulfilling its enviromental and sustainable development objectives? An evaluation of the CDM and options for improvement. Öko-Institut/WWF (www.oekoinstitut.de/oekodoc/622/2007-162-en.pdf); and: Wara M. 2006: Measuring the Clean Development Mechanism’s performance and potential. Stanford University. Program on Energy and Sustainable Development. (http://iis-db.stanford.edu/pubs/21211/Wara_CDM.pdf
[Bildtext]
A view from above of deforestated areas of the Amazon rainforest.
THE DEAL KOPENHAGEN MUST DELIVER FOR THE CLIMATE – CONTINUED
7) NEW INSTITUTIONAL ARRANGEMENTS TO FACILITATE ADAPTATION, MITIGATION, TECHNOLOGY AND FOREST PROTECTION ACTIVITIES
The Copenhagen agreement will create a need for monitoring and managing big sums of existing and additional public funding, mainly from developed countries, and this money needs to be well spent. It has to deliver the benefits it aims to deliver, in a timely, efficient, equitable and incentivising manner. There will also be a huge need for technical assistance and facilitation related to monitoring, reporting and verifying of developing country emissions, forest management and adaptation activities, as well as the international technological cooperation. It is clear that the UNFCCC’s current institutional framework cannot facilitate this.
The UN Framework needs to bring in more expertise, more permanent facilitation, more regionalisation and flexibility. All financing generated through the Copenhagen deal should be monitored within the UN structure and must be accompanied by a strong compliance regime and severe penalties for non-compliance. The governance of these mechanisms must be democratic, inclusive, accountable and transparent, and should allow participation and input from those directly involved. Procedures and safeguards must be put in place to ensure that civil society is engaged in governance of climate finance, including the international level planning and monitoring of the funding dispersal within each country. This will help ensure full transparency of funding use within the country, that the public’s money is effectively utilised, and the greatest possible contribution is made to sustainable development at the local level.
New expert panels and subsidiary body/subsidiary bodies need to be established to support the work of the COP and the fund.
8) PHASE-OUT OF F-GASES IN CLOSE COOPERATION WITH THE MONTREAL PROTOCOL
There will be an accelerated phase-out of hydrochlorofluorocarbons (HCFCs) under the Montreal Protocol over the coming decade. If these are primarily replaced with hydrofluorocarbons (HFCs) there will be a rapid increase in greenhouse gas emissions as most HFCs are potent greenhouse gases.
As part of the Copenhagen agreement, an international HFC phase-out arrangement should be agreed. This will guide industry in both industrialised and developing countries towards the uptake of presently readily available HFC-free technologies. It will further guide industry towards intensified research and development af additional HFC-free alternatives.
Within the context of the Montreal Protocol, possibilities are currently being assessed and explored of how to reduce emissions of f-gases stored in products and equipment (so-called ‘banks’). These assessments will be made in close co-operation with the UNFCCC/KP process and should lead to the creation of financial instruments for the purpose of establishing a global network for the recapture and safe destruction of these substances.
Cover Image
Wind turbines at the Nan wind farm in Nan’ao.
Guangdong Province has one of the best wind resources in China and is already home to several industrial scale wind farms. Massive investment in wind power will help China overcome its reliance on climate destroying fossil fuel power and solve its energy supply problem.
Translation - Swedish KLIMATTOPPMÖTET I KÖPENHAMN
Greenpeaces krav
Briefing, mars 2009
INLEDNING
Allt eftersom verklighetens klimatförändringar börjar överträffa forskningsresultaten, blir det mer och mer tydligt att det faktum att vi närmar oss en ”kritisk punkt” är ett långt mer direkt hot än vi föreställt oss, och möjligheterna att undvika galopperande klimatförändringar håller snabbt och obönhörligt på att försvinna.
Vi vet att en global temperaturökning med så lite som 1,5 ˚C kan leda till oåterkalleliga förändringar och vid 2 ˚C finns det risk för att katastrofala klimatförändringar utlöses. Vi behöver en världsomfattande strategi som hejdar den globala temperaturökningen så snabbt det bara är möjligt och som gör att vi kan återgå till gott och väl under nuvarande temperaturnivåer.
I år kommer en mängd internationella förhandlingar äga rum, och kulmen kommer att bli FN: s klimattoppmöte i Köpenhamn i december, då regeringar samlas för att nå en överenskommelse om hur klimat-förändringarna ska hejdas. Detta är den bästa chans vi har att vända på nuvarande utsläppstrender i tid så att det klimatkaos vi rusar emot kan stoppas.
För att kunna ta tag i och forma detta tillfälle krävs ett ledarskap som ännu inte har visats på området. Det krävs att världens ledare tar sitt ansvar och samarbetar för att skydda de människor, den miljö och den planet som de gemensamt representerar, och att de garanterar att utsläppen av växthusgaser kommer att kulminera 2015 och sedan snabbt minska så att de ligger så nära nollpunkten det är möjligt 2050.
GREENPEACES KRAV
Greenpeace kräver att de regeringar som samlas under toppmötet för FN:s klimatkonvention (UN Framework Convention on Climate Change, UNFCCC) i december 2009 enas om följande:
1) Juridiskt bindande skyldigheter att minska utsläppen för industrialiserade länder som grupp på minst 40 % under 1990 års nivåer från och med 2020, varav minst tre fjärdedelar måste åtgärdas med inhemska medel. Dessutom måste de industrialiserade länderna betala för sina utsläppsrätter för att ge adekvat och förutsägbar finansiering, på minst 140 miljarder dollar per år, till ren energi och andra reduceringsåtgärder, skogsskydd och skogsanpassning i utvecklingsländer.
2) Reduceringsåtgärder för utvecklingsländerna med avsikten att klimatkonventionens medlemmar gradvis ska vidga, fördjupa och stärka sina bidrag, för att man innan 2020 ska kunna avvika med 15-30 % från den ökning som annars skulle bli fallet. Av dessa utsläppsminskningar skulle utvecklingsländerna själva genomföra de vinstgivande och självbekostande åtgärder (”no regret”- åtgärder) som kan genomföras utan hjälp utifrån, medan industriländerna lämnar stöd för resten. Ju högre nivå av ekonomisk utveckling, utsläpp per capita och koldioxidintensitet i ekonomin som ett land har, desto större ska dess inhemska ansträngningar vara för att reducera utsläppen och finansiera åtgärder.
[Bildtext]
Bolmande rök från skorstenarna på kolkraftverket Pątnów, nära Konin i Polen. Kol är den största bidragande faktorn till klimatförändringarna.
3) En finansieringsmekanism för att stoppa storskalig avskogning och de utsläpp som detta medför i alla utvecklingsländer innan 2020, så att skogsskövlingen i prioriterade områden, såsom Amazonas, Kongobäckenet och Nya Guineas paradisskogar, har stoppats innan 2015. Utsläppsminskningen ska gälla utöver nedskärningarna enligt punkt 1. Prioriterat skydd ska ges områden med högt bevarandevärde och områden som är viktiga för ursprungsbefolkning och naturfolk.
Trots att vi detta år står inför enorma utmaningar har det aldrig funnits bättre förutsättningar för att få till stånd en banbrytande överenskommelse. Klimatkaos kan och måste förebyggas, men det krävs inget mindre än en ambitiös akutplan för planeten och för vår framtid. Klimatmötet i Köpenhamn måste ställa sig bakom juridiskt bindande och kraftfulla mål för utsläppsminskningar som sätts upp i rätt tid och är ambitiösa, skäliga och rättvisa. Dessa måste stödjas av finansieringsmekanismer och riktlinjer som underlättar för hållbar energi i framtiden, skyddar våra fantastiska naturskogar och skapar en revolution inom förnybara energikällor, samtidigt som de fattigas behov blir tillgodosedda.
De utbredda och angelägna diskussionerna om hur man ska rädda världsekonomin skapar ett gyllene tillfälle för världens ledare att utveckla stimulansåtgärder som drar ner utsläppen av växthusgaser och skapar gröna jobb. Att istället binda oss till en framtid med dyr och smutsig energi kommer att resultera i en klimatkatastrof som får dagens finanskris att verka obetydlig i jämförelse.
AVTALET SOM KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN MÅSTE RESULTERA I
Greenpeace kräver att man under slutet av 2009 fattar ett avtal som grundas på följande föresatser:
Avtalet måste
• gälla globalt
• vara rättvist och skäligt
• gradvis vidga och stärka åtgärderna, och
• ge hållbara lösningar på klimatproblemet
Köpenhamnsavtalets framgång kommer att bero på i vilken mån man lyckas styra in de globala utsläppen i rätt riktning så att temperaturökningen når sin kulmen och avtar så snabbt det bara är möjligt. För detta krävs att världens utsläppsökning stannar upp innan 2015 och att den ändras mot ett stadigt nedåtgående i god tid före 2020.
Mer konkret måste avtalet innefatta följande:
1) AMBITIÖSA UTSLÄPPS-MINSKNINGAR FÖR INDUSTRIALISERADE LÄNDER
Ett ambitiöst avtal är inte möjligt utan ett aldrig tidigare sett ledarskap från industriländerna. De måste ta ansvar för problemen de redan skapat och fortsätter att bidra till i oproportionerlig grad i jämförelse med utvecklingsländerna.¹ De måste leva upp till de löften om ledarskap som avlades i Rio de Janeiro 1992 och i Kyoto 1997. Bara på detta sätt kan den nödvändiga ömsesidiga tilliten mellan industri- och utvecklingsländer skapas.
Innan 2015 (under den andra avtalsperioden) måste industriländerna som grupp förbinda sig till utsläppstak på 23 % – varav minst tre fjärdedelar ska uppnås med inhemska medel. De övergripande målen måste differentieras inom gruppen efter kriterierna historiskt och samtida utsläppsansvar, handlingsförmåga och reduktionspotential.
2) ÅTGÄRDER FÖR UTVECKLINGS-LÄNDERNA I EN ANDA AV GRADVIS ÖKADE OCH SKÄRPTA VÄRLDS-OMFATTANDE ÅTGÄRDER
Idag är gruppen med utvecklingsländer (Non-annex I) mycket brokig. Å ena sidan inbegriper den länder som är rikare än en del av dagens industriländer (Annex I), och nationer vars utsläpp per capita är lika höga som eller överstiger en del industriländers utsläpp. Å andra sidan innefattar gruppen också många väldigt fattiga länder som knappt alls har bidragit till dagens globala uppvärmning, men som ändå lider – och kommer att fortsätta lida mest – av klimatförändringarna.² Där finns också länder med relativt låga utsläpp per capita i energisektorn, men med enormt höga utsläpp från avskogning.
Det står klart att alla utvecklingsländer inte kan behandlas på samma sätt. Man måste sätta upp kriterier så att åtgärder för utvecklingsländerna kan fastställas.
För att dessa åtgärder ska vara skäliga och reflektera nationella omständigheter bör de baseras på landets ansvar, förmåga och potential att minska på utsläppen. Följande är konkreta indikatorer för att kvantitativt bestämma varje lands inhemska situation:
• Ansvar: utsläpp sedan 1990
• Förmåga: BNP per capita/HDI (Human Development Index)
• Potential: utsläppsintensitet, utsläpp per capita och utsläppsökningstakt
Kriterierna ovan bör användas som grund för att fördela reduktionsåtgärder och för att bestämma graden av finansiellt stöd för att förverkliga dessa.
Även om bara några få utvecklingsländer kan förväntas förbinda sig till övergripande ekonomiska utsläppstak under (troligtvis) den andra avtalsperioden (2013– 2017), är det tydligt att många av de länder som industrialiseras i snabb takt kommer att ha nått en högre ekonomisk utveckling och kommer att vara bättre rustade för att agera under den tredje avtalsperioden (2018– 2022), vilket innebär att de kommer att behöva åta sig bindande och absoluta utsläppsminskningar eller utsläppsbegränsningar. Utfallet av klimatmötet i Köpenhamn måste baseras på denna graderingsprincip.
¹ Utsläppen i en del utvecklingsländer har ökat i snabb takt under senare år, men de industrialiserade ländernas utsläpp per capita är ändå mycket större än utvecklingsländernas, särskilt om man räknar med tidigare års utsläpp av växthusgaser som fortfarande finns i atmosfären.
² Några exempel: 2005 års utsläpp per capita i Kuwait, Förenade Arabemiraten och Bahrain var fem till tio gånger större än i Rumänien, Kroatien och Lettland. Kinas utsläpp per capita var tre gånger större än Indiens och utsläppen per capita i alla de 49 minst utvecklade länderna tillsammans var mindre än i Belgien. Baserat på siffror från CAIT: http//cait.wri.org
[Bildtext]
Vindkraftverk i vindkraftsparken i Nan i Nan’ao
AVTALET SOM KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN MÅSTE RESULTERA I – FORTSÄTTNING
3) KRAFTIGT ÖKAD OCH OMPRIORITERAD STATLIG OCH PRIVAT FINANSIERING AV REDUCERINGS- OCH ANPASSNINGSÅTGÄRDER
Industriländerna måste bidra med en kraftigt ökad finansiering som är adekvat och förutsägbar för att utvecklingsländerna snabbare ska kunna nyttja ren teknologi, minska skövlingen av regnskog och skapa storskaliga förebyggande anpassnings-åtgärder. Även om omprioriterad och ökad privat finansiering kommer att vara ytterst viktig, speciellt för att utveckla teknologi som ger låga koldioxidutsläpp, kommer den statliga finansieringen att behöva öka två eller tre gånger i storlek utöver det redan utlovade biståndet. Enligt tidiga beräkningar måste industriländerna bidra med minst 140 miljarder dollar om året i offentlig finansiering. Av det måste mer än en tredjedel gå till anpassningar för att möta klimatförändringarnas oundvikliga konsekvenser och omkring en tredjedel till att minska avskogningen.
Det står klart att så höga summor aldrig skulle utlovas av och ingå i årliga statsbudgetar. Istället behövs metoder som genererar förutsägbar finansiering automatiskt, oberoende av statliga finansförvaltningar. Den huvudsakliga finansieringsmetoden bör vara antingen en internationell utauktionering av industri-ländernas tilldelade utsläppsenheter (Assigned Amount Units, AAU), en avgift på utsläppsrätterna eller en kombination av båda dessa förslag, så att industriländerna i framtiden tvingas betala (en del av) kostnaderna för sina utsläpp.
Avkastningen från auktionen skulle gå till en fond med olika finansieringsuppdrag inom följande områden:
a) Minskade utsläpp från avskogning och skogsdegradering i utvecklingsländerna. Detta kommer att ge den nödvändiga finansiering och åtgärdsomfattning som behövs för att avskogningen ska kunna upphöra till 2020. Pengarna kommer att finansiera riktlinjer och åtgärder för att undvika avskogning i utvecklingsländerna. Huvudprincipen för utbetalningen ska vara nationell bokföring, övervakning och kontrollering – inte projektfinansiering. Detta ska trygga att skogarna inte behandlas enbart som kapital, utan också uppmärksammas för sin rika biologiska mångfald, och att ursprungsbefolkningens och naturfolkens rättigheter respekteras.
b) Anpassning. Man ska finansiera och stödja ökat agerande inom riskhantering och riskdelning, katastrofförebyggande strategier och internationellt samarbete, till stöd för ett snabbt genomförande av anpassnings-åtgärder.
c) Ren energi och teknologi. Man ska verka för en energirevolution genom att finansiera forsknings- och utvecklingssamarbete på internationell nivå, ökade satsningar på ren energi i utvecklingsländerna och oprioriterade reduktionsriktlinjer och -åtgärder i utvecklingsländerna. Man kan till exempel finansiera inmatningspriser för utvecklings-länderna, vilket skulle skapa nödvändiga förutsättningar för en snabb omställning till förnybara energikällor.
Utvecklingsländerna måste å sin sida kunna visa att pengarna spenderas på rätt sätt och genererar verkliga fördelar för landets invånare och för planeten i form av anpassning, minskade utsläpp och minskad avskogning. Detta kräver att man sätter upp stabila metoder för mätning, rapportering och verifikation i utvecklingsländerna, och därför kommer kapacitetsuppbyggnad att vara nödvändig.
AVTALET SOM KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN MÅSTE RESULTERA I – FORTSÄTTNING
4) UTVECKLING AV INSTRUMENT FÖR KOLDIOXIDMARKNADEN SOM VERKLIGEN MINSKAR UTSLÄPPEN
Av tre befintliga marknadsmekanismer under FN: s klimatkonvention är det bara mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) som har genererat en betydande mängd pengar.³ Mekanismen har genererat betydligt mer pengar till utvecklingsländer än någon av konventionens klimatfonder, men den har fördelat pengarna bara mellan några få länder och projekten har gett blygsamma resultat i fråga om minskade utsläpp och hållbar utveckling. Faktum är att det genom mekanismen har blivit en nettoökning av utsläpp, om man jämför med hur situationen skulle ha varit utan den.* Detta kan inte få fortsätta efter 2012.
Det faktum att marknadsmekanismer slår fel betyder inte att marknadsmekanismer som sådana inte skulle kunna fungera. De måste konstrueras noggrant. Nya mekanismer för koldioxidmarknaden har potential att ytterligare minska utsläppen och samtidigt minska kostnaderna (förutsatt att målet för utsläppsnivån är ambitiöst nog) men de måste göra mer än att endast kompensera industriländernas utsläpp. Istället måste de stimulera utvecklingsländernas handlande och deras hållbara utveckling, i sådant som sektoriella och nationella ”no-lose”-mål .
Från och med 2013 bör mekanismen för ren utveckling inom projekt begränsas till de minst utvecklade länderna och utvecklings-länder som har svårt att agera. För rikare utvecklingsländer krävs att det nya avtalet skapar nya mekanismer, som ”no-lose”-mål, vilket kan stimulera en långsiktig utvecklingsplanering med låga koldioxid-utsläpp på sektoriell och övergripande ekonomisk nivå, ge ytterligare utsläpps-minskning och få ner transaktions-kostnaderna. Åtgärder i de omfattade sektorerna ska även stödjas av kapacitets-uppbyggnad, teknologiskt samarbete och öppen finansiering från industriländerna där det är lämpligt.
Mekanismerna på koldioxidmarknaden är konstruerade för att effektivt minska energirelaterade utsläpp, men egenskaperna hos utsläppen från skogsskövlingen och åtgärderna för att minska dessa kräver en stark statlig kontroll. Skogarna utgör inte bara kolsänkor, utan även globala nav för den biologiska mångfalden och hem och levebröd för miljoner människor. Dessutom finns det många tekniska problem i samband med att övervaka, beräkna och redovisa utsläpp från avskogningen. Statlig kontroll över metoder för och finansiering av skogsskydd är nödvändigt för att man ska kunna garantera såväl utsläppsminskning som skydd för den biologiska mångfalden och för rättigheterna för människor som är beroende av skogen.
Greenpeace uppmanar makthavarna att ta avstånd från användandet av marknads-baserade mekanismer i syfte att minska utsläppen från avskogningen i utvecklings-länderna.
5) UTESLUTNING AV OHÅLLBAR TEKNOLOGI UR STÖDSYSTEMEN OCH KOLDIOXIDMARKNADERNA UNDER PUNKTERNA 4 OCH 5
Uppbyggnad av teknologi, ekonomi eller kapacitet i samband med kärnkraft, koldioxidavskiljning och koldioxidlagring (Carbon Capture and Storage, CCS) samt andra ohållbara teknologier ska inte räknas in i det ”beräknade, rapporterade och bekräftade” stödet i utvecklingsländerna enligt det nya avtalet. Vidare ska ”smutsiga” förtjänster (som uppnås med ohållbara teknologier) uteslutas från alla internationella koldioxidmarknader.
6) BRÄNSLETAK FÖR INTERNATIONELL FLYG- OCH SJÖTRAFIK
Utsläppen från internationell flyg- och sjötrafik måste behandlas på lämpligt sätt i det nya avtalet. De båda sektorerna är snabbväxande och betydande källor till utsläpp.
Industriländerna måste inkludera utsläpp från flygtrafik i de övergripande målen för utsläppsminskning och beakta utsläppen vid bränsleförsäljning. De många unika egenskaperna hos sjötrafiken tyder på att en sektorspecifik infallsvinkel troligtvis är det bästa sättet att närma sig utsläppen från densamma.
³ Mekanismen för ren utveckling gör det möjligt för industriländerna att undvika utsläppsminskning i det egna landet genom att finansiera projekt för minskade utsläpp i utvecklingsländer. Andra befintliga marknadsmekanismer under klimat-konventionen är gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI), genom vilken ett Annex I-land kan tillägna sig krediter genom att förverkliga/finansiera utsläppsminskning i andra Annex I-länder (övergångsekonomier), och handel med utsläppsrätter (International Emission Trading, IET) som gör det möjligt för Annex I-länder som troligtvis kommer att överskrida sina kvoter att köpa utsläppsrätter från länder som ligger under sina kvoter (i praktiken övergångsländer). Gemensamt genomförande och handel med utsläppsrätter har inte spelat och kommer troligtvis inte att spela en stor roll under den första avtalsperioden, och de kommer förmodligen att spela en ännu mindre roll under den andra avtalsperioden.
* Se Schneider L. 2007: ”Is the CDM fulfilling its environmental and sustainable development objectives? An evaluation of the CDM and options for improvement.” Öko-Institut/WWF
(www.oekoinstitut.de/oekodoc/622/2007-
162-en.pdf); och Wara M. 2006: ”Measuring the Clean Development Mechanism’s performance and potential.” Stanford University. Program on Energy and Sustainable Development. (http//iis-db.stanford.edu/pubs/21211/Wara_CDM.pdf)
[Bildtext]
Vy över kalhuggna områden i Amazonas regnskog
AVTALET SOM KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN MÅSTE RESULTERA I – FORTSÄTTNING
7) NYA INSTITUTIONELLA UPPGÖRELSER SOM UNDERLÄTTAR FÖR ANPASSNING, UTSLÄPPS-MINSKNING, TEKNOLOGI OCH SKOGSSKYDDANDE ÅTGÄRDER
Köpenhamnsavtalet kommer att göra det nödvändigt att övervaka och hantera stora summor i befintlig och tillkommande statlig finansiering, huvudsakligen från industriländerna, och pengarna måste användas väl. Avtalet måste i rätt tid ge de avsedda resultaten på ett effektivt, rättvist och stimulerande sätt. Det kommer också att finnas ett enormt behov av teknisk assistans och av underlättande åtgärder för övervakning, rapportering och kontroll av utvecklingsländernas utsläpp, åtgärder för skogsskötsel och skogsanpassning, liksom för internationellt teknologiskt samarbete. Det står klart att klimatkonventionens befintliga institutionella system inte kan tillhandahålla detta.
FN-konventionen måste ta in mer expertis, mer permanenta underlättande åtgärder, mer ageranden på regional nivå och en större flexibilitet. All finansiering som skapas genom Köpenhamnsavtalet bör övervakas inom FN och måste åtföljas av strikt kontroll av att reglerna följs och allvarliga påföljder för dem som inte följer dem. Mekanismerna måste regleras på ett demokratiskt, inkluderande, ansvarsfullt och transparent sätt, och de som är direkt involverade bör tillåtas att delta och påverka. Det måste finnas förfaringssätt som säkerställer att det civila samhället engageras i klimatfinansieringen, inbegripet en internationell planering och övervakning av hur medlen fördelas inom varje land. På det viset kommer det bli lättare att säkerställa en total öppenhet inom landet i fråga om hur medlen används – att allmänhetens pengar utnyttjas effektivt – och bästa möjliga insats för hållbar utveckling på lokal nivå.
Nya expertpaneler och biträdande organ behöver etableras för att stötta parts-konferensens (Conference of the Parties, COP) och fondens arbete.
8) AVVECKLING AV F-GASER I NÄRA SAMARBETE MED MONTREALPROTOKOLLET
Avvecklingen av hydroklorfluorkarboner (HCFC) enligt Montrealprotokollet kommer att öka under det kommande decenniet. Om HCFC i första hand byts ut mot hydrofluor-karboner (HFC) kommer utsläppen av växthusgaser att öka i rask takt eftersom de flesta HFC är kraftfulla växthusgaser.
Som en del av Köpenhamnsavtalet bör en internationell överenskommelse om avveckling av HFC träffas. Detta kommer att styra industrin i både industri- och utvecklingsländer mot att satsa på de HFC-fria teknologier som finns tillgängliga. Dessutom kommer det att leda industrin mot att intensifiera forskningen om och utvecklingen av ytterligare HFC-fria alternativ.
Inom ramarna för Montrealprotokollet värderas och bedöms nu möjligheterna att minska utsläppen av de F-gaser som finns i produkter och utrustning (så kallade ”banker”). Dessa bedömningar kommer att utföras i nära samarbete med processen för klimatkonventionen/Kyotoprotokollet och bör leda till att det skapas ekonomiska instrument med syfte att etablera ett globalt nätverk för att återvinna och destruera dessa substanser på ett säkert sätt.
Omslagsbild
Vindkraftverk i vindkraftspark i Nan i Nan’ao.
Guangdongprovinsen innehar en av Kinas bästa vindresurser och där finns redan åtskilliga vindkraftsparker i industriell storlek. Omfattande investeringar i vindkraft kommer att hjälpa Kina med att bli av med sitt beroende av klimatfarliga fossila bränslen och med att lösa problemet med sin energi-försörjning.
English to Swedish: EPR: The French Reactor General field: Science Detailed field: Environment & Ecology
Source text - English EPR:THE FRENCH REACTOR
A costly and hazardous obstacle to climate protection
The French EPR* Reactor is a new reactor design developed by the French company Areva in co-operation with the German firm Siemens. Serious doubts have been raised about the safety and cost of the EPR. A study of the EPR’s blueprints and experience at the two sites where EPRs are under construction, in Finland (Olkiluoto 3) and France (Flamanville 3), has revealed weaknesses in design, problems during construction phases and soaring costs.
Despite this, the EPR is enthusiastically marketed as the world’s largest reactor, with a power generation capacity of 1600 MW. The EPR is promoted as a nuclear power plant that is safer, cheaper, more mature and more reliable than any other. It has been presented as the only example of an advanced “third generation” reactor; a flagship of the nuclear ‘renaissance’. Promotional materials promise, for example:
“The EPR is the direct descendant of the well proven N4 and KONVOI reactors, guaranteeing a fully mastered technology. As a result, risks linked to design, licensing, construction and operation of the EPR are minimised, providing a unique certainty to EPR customers.”
The only certainty with current EPR projects is that they are not delivering on these promises in four key areas.
* EPR:European pressurised Reactor, sometimes marketed as an Evolutionary Power Reactor.
THE EUROPEAN PRESSURIZED REACTOR
Key Issues
1. SAFETY
The EPR is a pressurised water reactor that, in many respects, actually differs little from the majority of existing “second generation” reactors. Its concept is based on developments dating from the 1970s. It includes some claimed improvements, but the attempts to make the reactor more competitive also have their downsides when time and budget pressure lead to rush and the hiring of incompetent workers.
Information in August 2008 has revealed that the safety culture in Olkiluoto 3 is in disarray. Employees were prevented from speaking about the ongoing construction, including issues such as safety problems, or workers rights.
Large volumes of radioactivity
The EPR is the most powerful reactor ever built, with a core that contains more radioactive elements than any other. In addition, for reasons of economy, it is designed to burn fuel longer. However, this leads to increased radioacticity and more dangerous nuclear isotopes. The mixed-oxide (MOX) fuel used by the EPR is a mix of uranium and plutonium, which also results in a higher output of hazardous materials.
In the event of a serious accident the impacts could be vast, releasing large quantities of radioactivity into the environment.
A study conducted in 2007 by Large Associates, a British nuclear engineering consulting company, showed that, were a serious accident to occur involving the EPR in France, it could require the evacuation of hundreds of thousands of people, would involve the serious contamination of many thousands of square kilometres and might result in thousands of human fatalities.
Terrorism
Having been designed prior to 2001, the EPR does not reflect the changed security situation following the 9/11 attacks in the United States. While it has a robust containment, pathways and vulnerabilities have been identified that could lead to radioactivity bypassing the containment unit under certain scenarios. The ability of the containment unit to withstand the impact of a large aircraft was placed in doubt according to official French documents leaked in 2003. One of the reasons for delays and complications with EPR construction in Finland has been the need to reinforce the containment unit when the original design did not meet the safety criteria required in Finland.
Image: Greenpeace activists occupy cranes above the Olkiluoto 3 EPR construction for one week. As of August 2008, the Finnish Nuclear Safety Authority (STUK) reported 2,100 safety and quality defects in the construction
Rush and incompetence
According to articles published in the industrial periodical many problems with the EPR project in Finland can be attributed to a combination of a tight time schedule and considerable cost pressure. Similar circumstances are likely to apply to other future nuclear projects. The unrealistic price and construction timetable of Olkiluoto 3 have been a strong incentive for Areva NP (a daughter company of Areva, formerly known as Framatome ANP) to cut costs and to refuse to perform time-consuming cerrections when problems arose. According to articles published in industrial periodical Nucleonics Week, Areva’s attempts to reduce costs led the company to select cheap, incompetent subcontractors and overlook safety-related problems. In addition, nuclear safety training was not provided to workers.
Because of fast-track licensing, Olkiluoto 3 subcontractors have used outdated blueprints, and Finnish authorities have at times been unable to supervise work as they have not had the necessary design documents. New reacor designs are inherently harder to build and control because of their larger size and fuel burn-up, which places high demands on construction.
The stagnation of nuclear construction over the last decade has resulted in a shortage of competent personnel and companies. In France, reports from ASN inspections repeatedly mentioned that the problems arise from “haste without any quality assurance process”.
WEAKNESSES IN CONSTRUCTION
Apart from problems with the EPR design blueprint, there is growing evidence from construction sites in Finland and France that in reality the reactor has more safety and reliability weaknesses. Several problems have been made public to date...
[TEXTRUTOR]
Primary cooling pipes
Rupture can lead to loss of coolant and meltdown.
Olkiluoto 3: All eight huge pipe circuits failed to meet required safety criteria and had to be recast. The steel of the refabricated pipes was also found to be of inferior quality.
Spent fuel pool
Located outside of the containment. Damage due to airplane crash or other external event can lead to massive leakage and contamination.
Reactor base-slab
Failure can affect power plant’s stability and lead to leakage of contamination from molten reactor.
Olkiluoto 3: Concrete mixture was improper, with too-high water content, leading to high chemical vulnerability and danger of cracking.
Flamaville 3: Concrete mixture did not meet required standards, and base-slab has already developed cracks. Reinforcement steel bars were arranged and welded improperly. Repeated failure to improve quality forced state inspectors to order suspension of the works for one month in May 2008.
Pressuriser
Failure can lead to loss of coolant or pressure, with reactor meltdown as a result.
Olkiluoto 3: Four out of five pieces had to be recast because of malfunction. Problems were not detected by regular inspections.
Flamanville 3: Following the problem of non-conformity in quality control, the French Nuclear Safety Authority asked Areva to prove the good quality of components of the pressuriser that were manufactured in Italy.
Steam generator
Rupture can lead to loss of coolant and reactor meltdown.
Olkiluoto 3: Failed to meet quality requirement, repairs had to be made.
Reactor
The world’s largest reactor, with the largest amount of radioactive materials inside. Potentially running on “MOX” fuel with increased content of plutonium.
Reactor vessel
Failure can lead to outburst under high pressure, loss of coolant and meltdown.
Olkiluoto 3: Five out of six components failed to meet French safety criteria and had to be manufactured. Problems with welding occured.
Image Greenpeace activists scale 100 metre high crane in protest occupation at the construction site of Olkiluoto 3. With operation already postponed to 2012, Olkiluoto will not be ready in time to contribute to Finland’s Kyoto target.
Containment inner steel liner
Failure can lead to loss of airtightness of the containment and can cause leakage of radiation to the ouside.
Olkiluoto 3: Manually welded in a Polish machine yard with no experience of nuclear construction. Welds were defective. Dozen holes cut in wrong places. Badly stored and damaged in storm. Defects in welding continued in assembly of the liner in Olkiluoto.
Flamanville: Quarter of welds identified as deficient. Welding done by company without required qualification.
Containment
Failure can lead to massive leakage of radiation and contaminate environment. Ability to withstand airliner impact doubtful.
Olkiluoto 3: Steel framework of the containment was welded for at least half a year without mandatory tests, oversight and guidelines. Problems with quality of concrete.
Turbine island base-slab
Olkiluoto 3: Designed by an Indian subcontractor who had not taken Finland’s winters into account. Thermal expansion of concrete not taken into account and the blueprints had to be redone.
Image Greenpeace activists welcoming French Prime Minister Dominic De Villepin to Finland. Supplied by French company Areva, Olkiluoto 3 is already 50% over budget.
2. NUCLEAR WASTE
Areva claims that one of the advantages of the EPR is that it will produce less waste that other reactors. But the EPR does not solve the nuclear waste problem. While the promise is that the volume of waste will be reduced by 15 percent, the waste that is produced will be more dangerous because it will be more radioactive. With regard to radioactivity, the EPR will not be a step forward: improved fuel combustion rates simply lead to more dangerous waste. In addition, by being able to function with 100 percent MOX fuel (a mixture of uranium and plutonium oxides) the EPR will be a major link in the nuclear reprocessing scheme that is highly contaminating.
3. COSTS
The EPR has been promoted as a technology that makes nuclear energy cheaper and more competitive. When the decision was made to build an EPR in Finland, in 2002, the government promised that it would cost Euro 2.5 billion and take only four years to build. The final contract, three years later, put the price at Euro 3.2 billion and construction time was set at 4.5 years. Since construction began in summer 2005, a variety of technical problems have led to a three-year delay, extending the construction period to at least 7 years. The current estimated additional cost is Euro 1.5 billion, raising the current price tag to Euro 4.7 billion, almost double the initial estimate. More problems, delays and cost overruns are likely to occure before the project is completed.
In September 2008, Nucleonics Week quoted an Areva official, saying that Euro 4.5 billion will be a minimum price for any new EPR.
The construction contract was signed as a fixed-price turnkey delivery arrangement from Areva and Siemens. Extra costs will most likely be borne by the two companies. Nonetheless, Areva is seeking to claim some of the additional costs from the investor, the Finnish utility TVO.
Financing for the Finnish EPR has benefited from state support in the shape of a Euro 570 million loan guarantee provided by the French export agency COFACE. The low interest rates offered by French and German State-controlled banks may be in violation of EU legislation and are the subject of a pending complaint with the European Commission and the European Court.
4. NUCLEAR POWER: AN OBSTACLE TO TACKLING CLIMATE CHANGE
Nuclear power could at best make only a negligible contribution to CO² reduction, coming many years too late. It would also deprive real climate solutions of funding. Currently, 439 commercial nuclear reactors supply around 15 percent of global electricity providing only 6.5 percent of overall energy consumption. Even if today’s installed nuclear capacity was doubled it would only lead to reductions in global greenhouse gas emissions of less than five percent and would require one new large reactor to come online every two weeks until 2030. An impossible task: even in countries with established nuclear programmes, planning, licensing and connecting a new reactor to the grid typically takes more than a decade.
Regarding experience with the Finnish EPR, the International Energy Agency (IEA) warned against the risk of relying on the new reactor for emission cuts, saying in 2004 that any delays would inhibit Finland’s ability to meet its greenhouse gas reduction targets under the Kyoto Protocol. That risk has become a reality.
In august 2008, after 27 months of construction, the project was officially declared to be between 24 and 30 months behind schedule and at least Euro 1,500 million (US$2,000 million) over budget.
In October 2008, it was revealed that the delay is already three years. Unlikely to be operational before 2012, Olkiluoto 3 will not be ready in time to contribute to Finland’s Kyoto target.
Similarly in November 2008, not learning anything about the construction problems and delays in Finland, it was revealed that the EPR in Flamanville has been delayed for a year.
For more information about nuclear power and climate change, read the Greenpeace briefing, “Nuclear Power – Undermining Action on Climate Change” (2008).
There is a clear scientific consensus that global greenhouse emissions must peak and decline by 2015, and must be more that halved by 2050, or the global climate will suffer changes with catastrophic consequences. The nuclear industry, which has been in decline in Europe, has seized upon the climate crisis as a revival opportunity, claiming to offer a carbon-free contribution to our future energy mix.
Nuclear power is an expensive and dangerous distraction from the real solutions to climate change. Greenhouse gas reduction targets can only be met through using the proven alternatives of renewable energy technologies and energy efficiency. Every Euro spent on nuclear power is a Euro stolen from the real solutions to climate change.
Avoiding the most severe impacts of climate change requires governments individuals and businesses worldwide to take immediate action. The world must get on a course to stay as far below a 2° Celsius temperature rise as possible. That course can only be reached by employing sustainable and renewable energy and energy-efficiency. Binding commitments are needed for industrialised contries to cut emissions by 30% in 2020 and 80% in 2050, with domestic measures, and to direct massive funds for decarbonisation in developing countries.
GREENPEACE RECOMMENDATIONS:
An end to the nuclear age
• Phase out existing reactors
• No new construction of commercial nuclear reactors
• Stop international trade in nuclear technologies and materials
• Phase out all direct and indirect subsidies for nuclear energy
A renewable energy future:
• Divert state funding for energy research into nuclear and fossil fuel energy technologies towards clean, renewable energy and energy efficiency.
• Set legally-binding targets for renewable energy.
• Adopt legislation to provide investors in renewable energy with stable, predictable returns.
• Guarantee priority access to the grid for renewable generators.
• Adopt strict efficiency standards for all electricity-consuming appliances.
1 Framatome ANP: EPR; brochure, March 2005
2 Assessments of the Radiological Consequenses of Releases from Proposed EPR/PWR Nuclear Power Plants in France, Large Associates, February 2007
3 Démarche de dimensionnement des ouvrages epr vis-à-vis du risque lié aux chutes d’avions civils, DGSNR/SD2/033-2003
4 Management of safety requirementsin subcontracting during the Olkiluoto 3 nuclear power plant construction phase, Investigation report 1/06, STUK (Finland’s Radiation and Nuclear Safety Authority), 10July 2006
5 Ibid., at 23
6 Greenpeace Finland’s briefing on Olkiluoto 3, March 2008
http://www.greenpeace.org/international/press/
reports/fact-sheet-olkiluoto-3
7 ASN letter from Flamanville-3 inspection dated 25 January, 2008
8 Nucleonics Week, Platts, 4 September 2008
9 Nuclear Power – Undermining Action on Climate Change, Greenpeace International, March 2008. http://www.greenpeace.org/
press/reports/nuclear-power-undermining-ac
Translation - Swedish EPR: DEN FRANSKA REAKTORN
Ett dyrt och farligt hinder för klimatskydd
Den franska EPR-reaktorn* är en ny typ av reaktor som utvecklats av det franska företaget Areva i samarbete med det tyska bolaget Siemens. Det har framförts allvarliga tvivel om EPR-reaktorns kostnad och säkerhet. En granskning av ritningarna för reaktorn samt erfarenheter som gjorts på de två platser där EPR-reaktorer är under uppbyggnad, i Finland (Olkiluoto 3) och Frankrike (Flamanville 3), har avslöjat svagheter i konstruktionen, problem vid byggnationen och skenande kostnader.
Trots detta marknadsförs EPR-reaktorn med entusiasm som världens största reaktor, med en genereringskapacitet på 1600 MW. Den sägas vara säkrare, billigare, pålitligare och mer utvecklad än någon annan kärnkrafts-reaktor. EPR har presenterats som det enda exemplet på en avancerad ”tredje generationens” reaktor – ett flaggskepp för kärnkraftens ”renässans”. Reklammaterial för reaktorn utlovar till exempel att
EPR är en direkt efterföljare till de väl beprövade reaktorerna N4 och Konvoi vilket garanterar en fullt bemästrad teknologi. Detta innebär att risker kopplade till EPR-reaktorns konstruktion, licensiering, byggnation och drift minimeras och att kunderna ges en unik säkerhet.
Det enda som är säkert med de pågående EPR-projekten är att de inte uppfyller de löftena på fyra viktiga områden.
*EPR står för ”European Pressurized Reactor” (europeisk tryckvattenreaktor), men reaktorn marknadsförs ibland som ”Evolutionary Power Reactor” (evolutionär kraftreaktor).
EPR
Huvudproblem
1. SÄKERHET
EPR är en tryckvattenreaktor som i många avseenden faktiskt skiljer sig tämligen lite från de flesta befintliga ”andra generationens” reaktorer. Dess princip bygger på utvecklingsarbete från sjuttiotalet. EPR-konstruktionen innefattar en del av de påstådda förbättringarna, men strävan efter att göra reaktorn mer konkurrenskraftig har också sina nackdelar eftersom pressade tidsscheman och budgetar leder till att man stressar och anlitar inkompetent personal.
Information från augusti 2008 avslöjar att säkerhetskulturen på Olkiluoto 3 är svag. Anställda har blivit hindrade att prata om den pågående byggnationen, inklusive sådant som berör säkerhetsproblem och arbetstagarnas rättigheter.
Stora mängder radioaktivitet
EPR är den mest kraftfulla reaktor som någonsin byggts och den har en härd som innehåller mer radioaktivt material än någon annan reaktor. Dessutom är den av ekonomiska skäl konstruerad för att utnyttja bränslet under längre tid. Detta leder dock till ökad radioaktivitet och farligare nukleära isotoper. Mox-bränslet som används i reaktorn är en blandning av uran och plutonium, vilket också ger en större mängd farligt avfall.
Skulle en allvarlig olycka äga rum kan följderna bli mycket omfattande och stora mängder radioaktivitet kan läcka ut i miljön. I en studie som genomfördes 2007 av det brittiska kärntekniska konsultföretaget Large Associates, kom det fram att en allvarlig olycka i EPR-reaktorn i Frankrike kan leda till att man behöver evakuera hundratusentals människor, skulle innebära allvarlig kontaminering av flera tusen kvadratkilometer mark och skulle kunna resultera i tusentals dödsoffer.
Terrorism
Eftersom EPR-reaktorn konstruerades före 2001 beaktar konstruktionen inte den förändrade säkerhetssituation som råder efter den elfte september. Även om reaktor-inneslutningen är robust har man upptäckt brister och svagheter som i vissa scenarier skulle kunna leda till att radioaktivitet läcker ut ur inneslutningen. Det är tveksamt om reaktorinneslutningen kan stå emot en krasch från ett stort flygplan, enligt officiella franska dokument som läckte ut 2003. En av anledningarna till de förseningar och komplikationer som uppstått vid reaktorbygget i Finland har varit behovet av att förstärka inneslutningen, eftersom den ursprungliga konstruktionen inte uppfyllde de finska säkerhetskriterierna.
Bildtext: Greenpeaceaktivister ockuperade kranar vid EPR-bygget i Olkiluoto 3 i en vecka. I augusti 2008 hade Finlands strålsäkerhetscentral (STUK) rapporterat om 2 100 säkerhets- och kvalitetsdefekter i konstruktionen.
Stress och inkompetens
Enligt artiklar som publicerats i kärnkraftsindustrins facktidskrift kan många av problemen med det finska EPR-projektet kopplas till en kombination av snäva tidsscheman och stor press att hålla nere kostnaderna. Troligen kommer även framtida kärntekniska projekt att bedrivas under liknande förhållanden. De orimliga kostnads-beräkningarna och tidsramarna för Olkiluoto 3 har drivit Areva NP (Arevas dotterbolag, som tidigare hette Framatome ANP) till att dra ner på kostnaderna och avstå från tidsödande korrigeringar när problem har uppstått. Enligt artiklar som publicerats i facktidskriften Nucleonics Week har Arevas försök att minska kostnaderna lett till att företaget har valt billiga, inkompetenta underleverantörer och sett genom fingrarna med säkerhetsrelaterade problem. De har inte heller utbildat sina anställda i kärnkraftsäkerhet.
På grund av den uppsnabbade licensieringen har underleverantörerna till Olkiluoto 3 använt sig av föråldrade ritningar, och finska myndigheter har vid vissa tillfällen varit oförmögna att övervaka arbetet eftersom de inte haft tillgång till nödvändiga konstruktionsdokument. Nya reaktor-konstruktioner är i sig svårare att uppföra och driva på grund av sin storlek och sitt bränsleutnyttjande, vilket ställer höga krav på byggnationen.
Det senaste decenniets stagnation inom kärnteknisk konstruktion har lett till brist på kvalificerad personal och kompetenta företag. I Frankrike har kärnsäkerhets-myndigheten (ASN) upprepade gånger rapporterat om problem som uppstår på grund av ”stress utan kvalitetssäkring”.
SVAGHETER I KONSTRUKTIONEN
Förutom problemen med EPR-konstruktionens ritning kommer det från byggnationerna i Finland och Frankrike allt fler belägg på att reaktorn egentligen har fler svagheter beträffande säkerhet och tillförlitlighet. Hittills har åtskilliga problem offentliggjorts.
[TEXTRUTOR]
Rör för primärkylning
Om rören brister kan kylvatten gå förlorat vilket kan leda till härdsmälta.
Olkiluoto 3: Inte något av de enorma rörsystemen motsvarade säkerhetskraven och alla fick gjutas om. Man fann även att stålet i de omgjutna rören var av undermålig kvalitet.
Bassäng för utbränt bränsle
Bassängen är placerad på utsidan av reaktorinneslutningen. Skador från en flygplanskrasch eller från någon annan yttre incident kan leda till omfattande läckage och kontaminering.
Reaktorns bottenplatta
Om plattan spricker kan detta påverka kraftverkets stabilitet och leda till att reaktortanken smälter, så att kontaminerat material kan läcka ut.
Olkiluoto 3: Betongblandningen var dålig och innehöll för mycket vatten, vilket innebär stor kemisk sårbarhet och risk för sprickbildning.
Flamanville 3: Betongblandningen motsvarade inte kraven enligt gällande standard och bottenplattan har redan utvecklat sprickor. Armeringsbalkarna var felaktigt utplacerade och svetsade. Upprepade misslyckanden med kvalitetsförbättringar gjorde att statliga inspektörer tvingades ge order om att avbryta arbetet under en månad i maj 2008.
Tryckhållare
Brister i tryckhållaren kan leda till kylvatten- eller tryckförlust och resultera i härdsmälta.
Olkiluoto 3: Fyra av fem delar fick gjutas om på grund av funktionsoduglighet. Problemen upptäcktes inte vid rutinkontrollerna.
Flamanville 3: Till följd av problem med ojämn kvalitetsstyrning blev Areva av den franska kärnkraftsmyndigheten ombedda att styrka kvaliteten på tryckhållarens Italien-tillverkade delar.
Ånggenerator
Om denna brister kan kylvatten gå förlorat, vilket kan leda till härdsmälta.
Olkiluoto 3: Generatorn klarade inte kvalitetskraven och man blev tvungen att reparera den.
Reaktor
EPR är världens största reaktor och innehåller störst mängd radioaktivt material. Den kan drivas med Mox-bränsle som innehåller mer plutonium.
Reaktortank
Fel kan leda till att reaktortanken brister under högt tryck, vilket kan innebära kylvattenförlust och härdsmälta.
Olkiluoto 3: Fem av sex komponenter nådde inte upp till de franska säkerhetskriterierna och fick nytillverkas. Det uppstod problem vid svetsningen.
Bildtext: Greenpeaceaktivister klättrade upp i en hundra meter hög kran i en protest-ockupation vid bygget av Olkiluoto 3. Eftersom driftstarten redan nu är uppskjuten till 2012 kommer Olkiluoto inte vara färdigt i tid för att kunna bidra till Finlands Kyotomål.
Reaktorinneslutningens inre stålfoder
Om det inre stålfodret går sönder är inneslutningen inte längre lufttät, vilket kan leda till att radioaktivitet läcker ut.
Olkiluoto 3: Det inre stålfodret svetsades manuellt i en polsk maskinverkstad utan någon erfarenhet av reaktorbyggnation. Svetsfogarna var defekta. Ett dussin hål gjordes på fel ställen. Fodret var dåligt förvarat och stormskadades. Undermålig svetsning var ett problem även under monteringen av stålfodret i Olkiluoto.
Flamanville: En fjärdedel av svetsningsarbetet underkändes. Svetsningen utfördes av ett företag som saknade nödvändiga kvalifikationer.
Reaktorinneslutning
Brott på inneslutningen kan leda till omfattande radioaktivt läckage och kontaminering av miljön. Det är tveksamt om inneslutningen kan stå emot en flygplanskrasch.
Olkiluoto 3: Man svetsade på inneslutningens stålram i minst ett halvår utan de tester, den tillsyn och de riktlinjer som föreskrivs. Man hade också problem med betongkvaliteten.
Turbinbyggnadens bottenplatta
Olkiluoto 3: Bottenplattan konstruerades av en indisk underleverantör som inte hade tagit med den finska vintern i beräkningarna. Betongens expansion vid temperatur-förändringar hade förbisetts och ritningarna fick göras om.
Bildtext: Greenpeaceaktivister välkomnar Frankrikes premiärminister Dominic de Villepin till Finland. Olkiluoto 3 uppförs av det franska företaget Areva och projektet ligger redan 50 % över budget.
2. KÄRNAVFALL
Areva hävdar att en av EPR-reaktorns fördelar är att den producerar mindre avfall än andra reaktorer. Men EPR-reaktorn löser inte avfallsproblemet. Man utlovar att mängden avfall reduceras med 15 %, men det avfall som produceras kommer att vara farligare på grund av att det är mer radioaktivt. När det gäller radioaktivitet utgör EPR inte ett framsteg – ökad bränsleutbränning ger helt enkelt farligare avfall. Eftersom EPR-reaktorn kan drivas med 100 % Mox-bränsle (en blandning av uran- och plutoniumoxider) kommer den dessutom att utgöra en viktig länk i systemet för upparbetning av kärnbränsle, vilket ger högaktivt avfall.
3. KOSTNADER
EPR har marknadsförts som en teknologi som gör kärnenergi billigare och mer konkurrenskraftig. När man 2002 tog beslutet att bygga en EPR-reaktor i Finland, lovade regeringen att kostnaderna skulle stanna på 2,5 miljarder euro och att reaktorn bara skulle ta fyra år att bygga. I det slutgiltiga kontrakt som utformades tre år senare, beräknades kostnaderna uppgå till 3,2 miljarder euro och byggtiden beräknades bli fyra och ett halvt år. Sedan byggstarten sommaren 2005 har en mängd tekniska problem lett till en försening på tre år, vilket förlänger byggtiden till åtminstone sju år. De kostnader som beräknas tillkomma är idag 1,5 miljarder euro, och det höjer den nuvarande prislappen till 4,7 miljarder euro, vilket är nästan dubbelt så mycket som enligt den första kostnadsberäkningen. Troligtvis kommer det att uppstå fler problem, förseningar och spräckta kostnads-beräkningar innan projektet är färdigt.
I september 2008 citerade Nucleonics Week en Areva-tjänsteman som menade att 4,5 miljarder euro kommer att vara ett minimipris för alla nybyggda EPR-reaktorer.
När byggkontraktet skrevs under hade projektet ett fastslaget pris och skulle levereras nyckelfärdigt av Areva och Siemens. Överskjutande kostnader kommer sannolikt att betalas av de två företagen. Trots det försöker Areva kräva betalning för en del av de extra kostnaderna från investeraren, det finska kraftbolaget TVO.
Finansieringen av den finska EPR-reaktorn har fått statligt stöd i form av en lånegaranti på 570 miljoner euro, som lämnats av den franska exportkreditinstitutionen Coface. De låga räntor som erbjuds av statligt kontrollerade franska och tyska banker kan strida mot EU-lagstiftningen, och en anmälan är under utredning hos Europeiska kommissionen och EG-domstolen.
4. KÄRNKRAFT – ETT HINDER I KAMPEN MOT KLIMAT-FÖRÄNDRINGARNA
Kärnkraften kan i bästa fall bara bidra marginellt till minskade koldioxidhalter, som dessutom kommer många år för sent. Den innebär också att verkliga lösningar på klimatproblemet fråntas finansiering. I dagsläget finns det 439 vinstdrivande kärnkraftsreaktorer som producerar omkring 15 % av all el i världen, vilket utgör endast 6,5 % av den totala energikonsumtionen. Även om dagens kärnkraftskapacitet fördubblades skulle det bara innebära en minskning på 5 % av de globala utsläppen av växthusgaser – men för detta skulle man behöva starta en ny stor reaktor varannan vecka fram till 2030. Det är en omöjlig uppgift – även i länder med etablerade kärnkraftsprogram tar det i regel mer än ett decennium för en ny reaktor att planeras, licensieras och anslutas till elnätet.
När det gäller det finska EPR-projektet har Internationella energiorganet (IEA) varnat för risken med att förlita sig på den nya reaktorn för att kunna dra ner på utsläppen. IEA sade 2004 att eventuella förseningar skulle förhindra att Finland nådde Kyotoprotokollets mål för minskat utsläpp av växthusgaser. Detta har nu blivit verklighet.
I augusti 2008 var projektet efter 27 månaders byggnation officiellt mellan 24 och 30 månader försenat, och hade överskridit budgeten med minst 1 500 miljoner euro.
I oktober 2008 kom det fram att förseningen redan uppgår till tre år. Eftersom Olkiluoto 3 troligtvis inte kommer att kunna startas innan 2012, kommer reaktorn inte att vara färdig i tid för att bidra till att Finland når sina Kyotomål.
På liknande sätt kom det i november 2008 fram att EPR-projektet i Flamanville blivit försenat med ett år, utan att man hade lärt sig någonting av byggproblemen och förseningarna i Finland.
Mer information om kärnkraft och klimatförändringarna finns i Greenpeaces briefing ”Nuclear Power – Undermining Action on Climate Change” (2008).
Forskare är eniga om att de globala utsläppen av växthusgaser måste ha nått sin kulmen och minska från 2015, och att de måste vara mer än halverade 2050, om inte jordens klimat ska förändras med katastrofala konsekvenser som följd. Kärnkraftsindustrin har haft en nedgång i Europa och man har sett klimatkrisen som en chans till att vända den utvecklingen, genom att som man hävdar bidra med ett koldioxidfritt alternativ till den framtida energiförsörjningen.
Kärnkraften är dyr och farlig och tar bort fokus från de verkliga lösningarna på klimatförändringarna. Målen för minskade växthusgasutsläpp kan bara nås med erkänd förnybar energiteknologi och med energieffektivitet. För varje euro som läggs på kärnkraften tas en euro från de riktiga lösningarna på klimatförändringarna.
För att undvika klimatförändringarnas allvarligaste konsekvenser krävs att regeringar, individer och företag världen över agerar omedelbart. Jordens temperatur måste hållas så långt som möjligt från en ökning på 2°C. Detta är bara möjligt genom att man använder sig av hållbara och förnybara energikällor och genom energieffektivitet. De industrialiserade länderna måste förbinda sig att med inhemska medel minska sina utsläpp med 30 % innan 2020 och 80 % innan 2050, och att bistå med omfattande finansiering för utfasning av fossila bränslen i utvecklings-länderna.
GREENPEACE REKOMMENDERAR:
Få ett slut på kärnkraftseran
• Avveckla befintliga reaktorer.
• Bygg inga nya kärnkraftsreaktorer i kommersiellt syfte.
• Upphör med internationell handel i teknologi och material för kärnkraft.
• Avveckla alla direkta och indirekta subventioner till kärnkraft.
Skapa en framtid med förnybara energikällor
• Lägg om den statliga finansieringen av forskning om kärnkraft och fossila bränslen till att istället gynna forskning om förnybar energi och energieffektivitet.
• Sätt juridiskt bindande mål för förnybar energi.
• Anta lagstiftning som gynnar investeringar i förnybara energikällor genom att ge stabil och förutsägbar avkastning.
• Garantera förtur till elnätet för generatorer som är drivna av förnybar energi.
• Inför en strikt effektivitetsstandard för alla elektriska apparater.
1 Framatome ANP: EPR. Broschyr, mars 2005.
2 Assessments of the Radiological Consequences of releases from proposed EPR/PWR Nuclear Power Plants in France, Large Associates, februari 2007.
3 Démarche de dimensionnement des ouvrages epr vis-à-vis du risque lié aux chutes d’avions civils, DGSNR/SD2/033-2003.
4 Management of safety requirements in subcontracting during the Olkiluoto 3 nuclear power plant construction phase, Investigation report 1/06, STUK (Finlands strålsäkerhetscentral), 10 juli 2006.
5 Ibid. s. 23
6 Greenpeace Finlands briefing om Olkiluoto 3, mars 2008.
www.greenpeace.org/international/
press/reports/fact-sheet-olkiluoto-3
7 ASNs skrivelse från Flamanville 3. Inspektionen är daterad till 25 januari 2008.
8 Nucleonics Week, Platts, 4 september 2008
9 Nuclear Power – Undermining Action on Climate Change, Greenpeace International, mars 2008.
www.greenpeace.org/international/
press/reports/nuclear-power-undermining-ac
More
Less
Translation education
Master's degree - Lund University
Experience
Years of experience: 15. Registered at ProZ.com: Oct 2009.
Adobe Acrobat, Microsoft Excel, Microsoft Word, Trados Studio
Bio
My name is Helen Haugness, I´m 26 years old and I live outside the town of Varberg on the Swedish westcoast.
In July 2009 I graduated from the Masterprogram of Translation at Lund University, which is one of the oldest and most well-reputed universities in Sweden. The sample translations in my profile was part of my exam paper.
I have a Master of Arts (one-year) in translation from English to Swedish, and a Bachelor of Arts in English with Swedish and Linguistics as subsidiary subjects.
Keywords: swedish, english, translation, science, general
Expertise 
Portfolio